Dagen efter mitt lilla "brake down", var faktiskt otroligt trevlig! Det var fika på stan som stod på schemat. Jag ville verkligen utmana o "unna" mig nåt som jag annars inte skulle ätit. Hade det serverats på kliniken hade jag knappt vågat titta på det... Stämningen på cafet var underbar, vi hade kul, vi skrattade nog på riktigt! härlig känsla. Vädret var så gött...miljön, allt. Tog iaf nåt oväntat! En nöt/choklad/nougat tårtbit med en stor klick grädde o halloncoulis! Himmelskt god! Visst ångesten fanns ju där, men där o då var det helt ok. Ångrade mig ett antal gånger innan jag började, med det gick! Nästan allt åts upp. (lämnade dock mkt grädde). Var dessutom ute på en långpromenad sen, då kom ångesten som en blixt från klar himmel...läskigt! Kändes som att jag skulle svimma för att jag fick så svårt fär att andas...men jag fokuserade på musiken i mina öron=)

Helgen har varit bra! Vädret har bidragit otroligt mkt till mitt välbefinnande. Har träffat mkt folk (vänner) o varit på ett vackert dop! Detta innebar ju i sin tur jobbig förtäring; smörgåstårta o kladdkaka med grädde! Mastigt. Smårgåstårta är nog en av de värsta sakerna jag kan äta...Alltså jag gillar det, men vitt bröd, massor med feta röror, majonäs (smör?) fett pålägg o ingen kontroll överhuvudtaget. ha r ju ingen koll på vad en bit kan innehålla...Men stolt är jagh över att jag åt en "normal" stor bit! T.o.m lite större(normal enligt min behandlare...)

Men det var så himla trevligt att det inte fanns så mkt tid o plats för ångest, vill vara normal ju! B var så förstående och det kändes skönt! Ett "hemligt" stöd under måltiden. (B är mamman till barnet o min fina vän).

Kladdkakan var jag ju väldigt nervös för o ville njuta samtidigt. Tyvärr smakade det bara sött o var faktiskt för kladdig för mig. Mina smaklökar har verkligen ändrats...likaså i fre då jag skulle ta en cornflakesbar med choklad t kaffet(utmaning), det var så himla söt så det gick inte att äta! åt halva bara för att o bytte ut resten mot vaniljkex...

Det är så jobbigt att lämna mat när man e bortbjuden! Skäms verkligen, men vill inte sitta o lipa el tänka för mkt när jag är borta, då får det bli lite över på min tallrik!

Idag var en bra dag på kliniken. Ganska fräsch o lätt mat...dock en grymt fet sås... hollandaise, var tvungen att ta två stora skopor (ca 1.5 dl...)fy...

I morgon förbereder jag mig för jobbig mat...pasta carbonara...(sjukhusstyle). känner mig lagom tjock idag...daller å stora lår, svullen mage...men påverkas inte så mkt idag=)

fan.

Nu har jag börjat även på måndagar. Detta tog emot nåt väldigt i söndags att gå till kliniken på måndagmorgonen!

Jag kände mig helt ok, alltså jag kände verkligen att kan tänka mig att lämna hetsätningarna bakom mig, att jag kan fungera normalt nu...Att, visst jag har väl ett lite speciellt förhållande till mat. Men so what? De flesta tjejer (en del killar) jag känner har det också! Fan, om det fungerar o jag kan leva som halva tiden som jag vill o halva som jag inte vill, med eller utan kontroll. Jag gillar kontroll, då är det lugnt i huvudet, och i kroppen.

Ni förtår inte hur tjock, äcklig o lat jag känner mig just nu. Kan inte titta på mig själv i spegeln utan kläder...hatar vad jag ser. Jag vill inte ha det så här. Vill inte kämpa mot min kropp hela livet! Jag är otroligt slapp o har fått så mkt nytt fett så jag blir helt galen. Fattar inte nåt, varför visar inte vågen mer än vad den gör? FÖR ATT FETT VÄGER MER ÄN MUSKLER. Jag var så mkt snyggare när jag vägde 3 kg mer än nu, när jag tränade o åt ok. Jag skulle stannat där! Fan vad förbannad jag är på mig själv. Hur kunde jag vara så dum?

Det har varit jobbigt med maten på kliniken. Igår var den faktiskt ok! o jag kände att den var ganska lagom för hur jag brukar äta. Ganska nyttig o fräsh med, men idag, fyfan. Tur jag gjorde gröten iaf, (o inte mannagryn!) Degigt jävla sirapsbröd. Lunchen bestod av pasta med lax/räk sås. nästan inget kött i såsen, en jävla massa klabbig pasta. Började gråta direkt när jag skulle börja. Dock åt jag o behandlare själva (då en annan tjej vart tvungen att äta tidigare med sin behandlare, sen var två frånvarande)...Orkade bara inte hålle skenet...

Jag har sån lust att börja äta stenålderskost. eller nästan, iaf lågkolhydratdiet. Så att man slipper svullnad o fettet runt magen....alltså min kropp nu, det är på gränsen. Vill bara dra ner på maten, träna mer osv. Men jag gör ju inte det! Är ju så duktig...blä. Duktig för andra ja. för mig vill jag vara duktig o göra nåt om dagarna, nåt vettigt, arbeta med kroppen, träna, arbeta med nåt givande- Sedan finns det en sorg inom mig. sorgen att lämna livet så som det är nu, lämna mina demoner här, flytta, leva med mina föräldrar...sorgen av att lämna hetsätningen, den trygga smalheten o min fristad...Finna glädje o lämna det som gör ont utan att någon nånsin kommer att se på mig, att på insidan är det inte bra, även om det kan se ut så på utsidan. Släppa det som nu gör att jag känner mig stark o i kontroll...speciell, annorlunda, osynlig?

Jag kan allvarligt inte kolla mig i spegeln, klämma på mig själv utan att börja gråta eller vara väldigt nära... Hatar detta. Varför är det så svårt att acceptera sig själv o ta hand om sig? Varför känns det som jag inte har nåt att vara glad för, när jag har familj o vänner? varför känner jag mig alltid så less på allt, ingenting är kul, skulle bara vilja vakna i en dröm, vara nån annan eller bara få sova resten av mitt liv. Viktlös, utan jobbiga måste, krav o behov. Bara vara, slippa känna...men det är väl just det, att känna, som gör oss människor? Det enda som jag känt på sista tiden är att jag skulle vilja ta hand om nåt, en katt, hund el ett barn- nåt som bara är mitt, som behöver mig, litar på mig, gillar mig no matter what. Kravlöst o härligt....

Jag har så mkt tårar idag så det är jobbigt...

Ungefär så längesedan är det jag skrev här sist! (varning för långt inlägg)

Jag kan ge en sammanfattning av de senaste veckorna på kliniken...

Hade gått upp 1.2 kg! då det var dags för vägningen igen...fyfan. Det var mkt. (dock hade jag faktiskt druckit mer än vanligt för att få lite ökning). Jag har så sjukt svårt för att lita på min kropp när det blir såhär! Vikten hoppar faktiskt upp!

Värdena var dock inte bättre, blodtrycket var lite lägre o jag hade verkligen känt av yrseln...så konstigt!

Jag firade ju även min födelsedag hemma hos familjen. tog ej med några ND för jag kände att jag nog skulle tampas med endel matångest som det var...

mamma hade köpt tårta. Är anti alla köpekakor osv. Det var en princesstårta, en sådandär längd ni vet? När jag öppnade kylen för att ta en frukt när jag kom hem, fick jag en liten chock av tårtan. Jag skojjar inte när jag säger att det var ett 4 cm högt lager av grädde! helt stört. dessutom massor med marsipan o vaniljkräm...jag kan ju säga att jag inte såg fram emot att smaka. har aldrig varit speciellt förtjust i grädde eller vaniljkräm, däremot marsipan. men nu kändes allt så jobbigt! En pina.

När födelsedagsfikan kom var mormor hos oss. jag tog verkligen en stor bit o alla andra tog mindre! fick panik o var så nära tårar, hela tiden. biten växte o jag ursäktade med att jag nog inte skulle klara all grädde (de vet vet att jag ej är så förtjust) Herrej'vlar vad mäktigt, åt halva o mådde illa. första skeden var lixom 10 olika, starka, känslor! Dessutom kändes den otroligt triggande (första tuggan) Om jag varit själv hade jag gett upp o slukat hela i en hätsätning...drack massor med starkt kaffe för att klara av att äta...ingen rolig upplevelse alltså!

Söndagen gick mindre bra. Halva dagen (kändes det som) handlade om mig o ätstörningen. De frågade om behandling, vikt, utseende, mat....Mamma gjorde mig upprörd som vanligt med hennes blickar, kommentarer, beteende...så jag var nog mest irriterad den dagen. åt inte heller den mängd jag borde. vågar inte när jag inte kan mäta osv! Fan. Var hungrig redan två timmar efter middagen. Fattar noll. ändå åt jag kanske för 1700, iofs var vi o tränade lite och jag o mamma gick en prommenad på em. aja.

jag vägde mig hemma, o vågen visade 1.3 kg ner...NO GOOD. Men jag var ändå lättad.

Denna vecka har varit jobbig! (dock visade vikten -0,5 sedan förra vägningen, min behandlare sa "här får man inte gå ner..." Hatar att göra folk besvikna o sura på mig! VI pratade om det sen men hon förklarade att hon inte menade så).

Tyvärr kände jag grymt behov av hätsätning, få ur mig mina agressioner och frustration över allt möjligt...

två ggr blev det i tis efter kliniken...Fan.

I torsdags var jag lite glad o vi hade en positiv inställing på kliniken. Vi sjöng tom, vi planerade för utgång osv. dock så vände det väl hemma. som ett slag i ansiktet. det starka behovet var där igen. orkade inte bry mig om nåt. Ville träna, men orkade inte, ont i huvudet, orkeslös, äcklad, och ett starkt behov av att rensa mig själv. Gick o argumenterade med mig själv i säkert 40 min...men föll igen, dock njöt jag nästan de första 10 minuterna...läskigt!

på kvällen då jag duschade fick jag verkligen ny kraft! Kände att nu får det vara slut. jag vill inte skada mig själv mer. Vill vara hälsosam, bygga upp min kropp. Vara snäll mot den. Jobba med det jag har, istället för motarbeta det. Jag har dock inte accepterat mig själv. Men jag vill orka med. Hellre nån valk på magen o lite daller o vara glad, uppleva, orka, än att må så här o vara hyfsat smal...Vill få kickar av träning igen, prestera med min kropp istället för att bryta ner den o hamna i en nedåtgående spiral...

måste ta mig upp, genom ångesten. känna allt det jobbiga, hantera det på andra sätt än med hätsätning. Härda ut för att komma över det. Nästa vecka är jag inne på åttonde veckan o det känns som att jag blivit sämre...Men nu ska jag bara skita i allt löjligt med mat o kropp...fan, varför är det så svårt! Men jag ska i varje fall gå in med en mer positiv inställning!

Blev lite rädd förra o denna veckan, för jag tappar verkligen stört mkt hår.. å jag ser massor av hårbotten...alltså, det är inte kul! Funderar på att raka av allt o skaffa peruk...seriöst. Hatar att se allt hår som följer med fingrarna varje gång jag rör i det (kan dock inte ha nedsläpp pga av detta + att det är så glest överallt...skrämmande) Ändå äter jag ju ganska bra! en tjej på kliniken som svält i typ 10 år, har allt sitt hår kvar. orättvist.

Nu börjar jag dessutom helvecka på kliniken! Wish me luck! Lovar at skriva av mig oftare

Glömde visst uppdatera i torsdags efter kliniken!

Mina värden hade blivit lite bättre.

 temp: 36.8

blodtryck: 102/62

vikt: samma som förra veckan (!!)

Vikten trodde jag verkligen skulle gått upp (åtminstonde några hekto) Dock hade jag ju hätsätit två dagar ganska nära vägningen...då sätt väl balansen ur spel o jag har svårt att beräkna hur mkt jag fått i mig under dagen.

Det positiva med stillastående vikt är att jag nu VET att jag kan äta "normalt", dvs, runt 1900- 2200 kcal/dag utan att vikten rusar (är ju inte så lång....) Dock har jag nog rört mig lite mer än innan (mer energisk=) jag styrke tränade o tog nog ut mig lite mer än vanligt?

Det negativa är att min behandlare inte såg så där jätteglad ut...hon sa jag måste ta 3 ND per dag...men det kan jag inte (kompenserar då automatiskt med mindre mat, viket jag ju ska öva på att äta mer av...Dock är det faktiskt som överrenskommet, 0,5 kg/v. gick ju upp lite mer än 2 kg de första veckorna. (då var hon nöjd!) så det är ju faktiskt efter "kontraktet"...men nu känner jag mig lite pressad över att jag MÅSTE gå upp (gärna lagom), så de tre-fyra senaste dagarna har jag verkligen ätit mer. är aldrig hungrig nu men jag kan ju inte släppa kontrollen så värst mkt ändå...(rädd för hets)

Idag har jag nog ätit ca 5 timmar sammanlagt, å då i normal takt. shit, vilket liv...äta, äta, äta...ökar portionerna ibland o äter massor med nötter alltså! har tagit en ND per dag...två av dagarna har jag gjort en proteinsmootihe utöver. (mjölk+halv banan o prottepulver, bountysmak, mums, sjukt god)

Har tom ätit choklad med madel i! tre dagar nu, fan vad händer med mig? får inte falla i någon onyttighetsfälla...men när jag inte är hungrig orkar jag knappt bry mig om att vara nyttig o få i mig viktiga ämnen...får ju endel av ND... I veckan fyller jag år, då kanske jag får tårta! straff eller? Haha, ge en ätstörd tårta på sin födelsedag är nog inte det bästa kanske...men jag skulle faktiskt vilja. Tårta hör till firande (hemma hos oss iaf)...

Visst är det konstigt att man ofta firar med onyttigheter, o gärna i överflöd? Varför? för mig är det just nu som ett slags straff...nåt orent, nåt farligt...blah!

Sjukgymnasten o jag hade ett samtal, som var jobbigt. BLev lite ledsen av att dra upp massa förflutet. Men det jobbiga är väl det som måste behandlas. Det gjorde mig iaf nedstämd, men träffade min vän från kliniken efter å vi pratade ut lite. Det var bra! Annars hade jag kanske gått hem å tröstat mig på fel sätt...kände mig iaf olycklig o eländig när jag gick därifrån men det blev bättre som tur var.

Idag har jag faktiskt ätit väldigt bra, ja kalorimässigt iaf. Dock har jag haft mindre energi, huvudvärk o allmänt seg, det har såklart gett mig en del tankar om hur hopplös jag är, att jag nog borde ta o hetsa o skita i allt annat. Men jag har slagit bort tankarna...hoppas att de inte kommer tillbaka i veckan bara.

Har inte kunnat få ur en låt ur huvudet sedan "andra chansen" i melodifestivalen i lördags:

Dreaming, hoping, for a nother try

I´ve been looking, searching, deeper down inside

and if I loose my way, I´ll find another road caus´

I can make a change on my own

I´m movin´on, and I´m gonna get stronger now

and nothing will breake me down

I will not give in to doubt, those days are gone

I can be who I wanna be, and start living my life for me

I believe that finally, I´m movin´on...

Ja, texten har etsat sig fast. Den kanske är för mig, den här låten. Sarah Dawn Finer med sin mäktiga röst gör att jag tror på den ännu mer.

Om ni inte hört den, gör det! Hela låten kan stämma in på mig...snart...

I´m gonna move on!

Åh, denna dag blev över förväntan! Härligt.

MIN behandlare var den enda på kliniken idag och hon är för skön! Ah, vi hade det så trevligt. Det kändes som att vi var bra vänner alla och hade det trevligt, inget jobbigt, what so ever!

mmm, en av tjejerna träffade jag på bussen o hon är så fylld med positiv så det är härligt! hon smittar verkligen av sig. Solen sken idag och det var inte så blåsigt, vilket självklart bidrog till gott humör.

Efter igår trodde jag faktiskt att det skulle gå nerför ett tag. Kände mig så värdelös o hade bara lust att skita i att gå ur sängen mer, sluta äta...

Men idag var det bra. Dagarna kan verkligen vara som dag och natt. Vi var endast 3 tjejer på kliniken idag, o vi hade så trevligt. Trots att jag är tvungen att äta typ 3 ggr så mkt som de andra så rörde det mig inte i ryggen idag! Bara njöt av stunden vi hade där tillsammans idag. Som kompisar man kännt länge...

Kände mig tjock o ful i morse o var verkligen nära att skita idet idag, men jag gjorde vad jag kunde av min "sits" och sedan glömde jag det nästan. Jag gick på stan, och hittade faktiskt några fina föremål=) Ville faktiskt nästan ha kvinnliga former t.o.m, (vilket iofs börjar komma igen skrämmande.)

Slutade med p-piller för någon vecka sedan med. Ska bli spännande att se om kroppen kan fungera som den bör! även om en del av mig absolut inte vill att min kropp ska agera som en normal kvinnas...

Tänkte göra lite uppgifter snart, tills imån. fasar lite för vägning imån. Vet inte vad jag hoppas på, samtidigt som jag inte vill att min behandlare ska bli arg om jag inte gått upp...idag har jag ätit superbra iaf, trots dumma tankar igår. Jag njöt av nästan allt jag åt idag (utom knäcket o ND på kliniken förstås) Men i övrigt, jo, jag har kännt mig ganska nöjd.

Kände mig ganska social idag, och glad av att prata med andra. Måste träna på detta, det sa behandlaren att vi alla måste, träna oss tillbaka till det sociala liv vi hade innan. För let face it, man orkar fan inte med något eller nån när man nästan bara har mat- och kroppstankar, ångest o träning/kompensation i huvudet. Det tar på krafterna. Dessutom gör näringsbristen att man tappar allt intresse (orkeslöshet, apati), man förlorar viktiga kemiska substanser i kroppen som gör att man orkar, är glad och har friska tankar. Jag tror faktiskt att min energi är bättre, jag har kännt mig mer energisk de senaste veckorna än sedan det började "gå utför". lite som ibörjan av viktnedgången. fast jag vet ju att det är ett tag tills full "kapacitet" kvar. Men dessa dagar peppar, helt klart!

Kram på er, speciellt till L, för ditt stöd. Tack, det värmer!

Min nya "strategi" verkade inte hålla sig särskillt länge...alltså jag fattar inte vad den där j*vla behandlaren har emot mig eller om det bara är jag som suger åt mig på fel sätt? Tror absolut att hon har nåt emot mig...Det är så jobbigt, jag som försökte vara lite reserverad, trevlig o glad idag?

Det börjar så klart med att jag råkar stå o prata med en annan tjej när jag inte "ska". Alltså hon håller så hårt på deras jäkla tider o rutiner så man känner sig verkligen som en patient. Inget att säga till om...De andra tjejerna känner nog med så. Precis som att vi inte får vara sociala o prata om våra "promblem" med varandra.

Fm gick bra o vi hade en bra "föreläsning". Men när det kom till lunchen...jag ville så gärna bara agera som en som äter med sina vänner, ni vet, prata o försöka höja stämningen med leende osv. En ny tjej hade det jobbigt med maten o jag gav henne ett leende (som jag menade som ett uppmuntrande o förstående leende). Sedan råkade jag ha kvar detta (leendet) på mina läppar när blicken gick till behandlarens...Vet ni vad hon sa? "Vad smilar du åt?" (men sur fejja) Säger man så? Det var ju inget hånflin eller så! (hon kanske tolkade det så?)   Alltså jag fattar inte...Då bara blev jag så nedslagen (typ) så jag bara tittade ner i min mat, bet ihop o försökte få i mig den. Men idag var jag absolut inte hungrig (händer typ alldrig på morgonen, men idag) Antar att jag ätit så mkt under helgen, blev lite äcklad faktiskt, att jag äter så mkt så jag inte ens blir hungrig. Gravid ser jag ut att var med, vilket inte bidrar till en bra känsla...

Iaf, maten växte på tallriken, jag fick svårt att andas, o ännu svårare för att tugga o svälja. Ilskan i mig växte o jag bara störde mig på det hon sagt, situationen o att jag blir så upprörd för minsta lilla. Vi hade givetvis diskuterat maten o storleken på måltiden osv innan,...

 Ja, ni kan ju räkna ut hur jag hanterade det hela...kan inte hålla tillbaka tårarna när jag bara vill gå därifrån eller skrika o är tvuingen att sitta fint o äta. sjukt jobbigt att äta med andra när man har dessa känslor inom sig...ÅH! Sa knappt ett ord efter lunchen. Fan, att någon annan ska få påverka mig såhär! (Den andra tjejen tyckte också att allt var jobbigt så hon började med böla...Usch)

 Ingen rolig lunch idag, trots ganska god mat.

Dessutom har jag haft ett slags behov av hetsätning idag (igen!) Nej, inte denna onda spiral nu med! Pratade massor med min nya vän på väg hem. Hon försökte få mig att tänka på annat. men ibland blir jag på allvar rädd för mig själv, när jag typ kokar inombords o inte kan stoppa "begären". ville inte, orkade inte...Min hätsätning idag var inte rolig, alltså det var värre än vanligt. skakade, o bara tryckte in lämplig hätsmat (handlade ju såklart panikartat innan...) o höll på tills allt var borta...höll på att spricka, men jag kunde fan inte sluta, inte förrän allt var dämpat, slut o över... det gick hyfsat fort (med tanke på mängden) ca en timme. Sedan var jag absolut inte snäll mot min hals...Är öm o tjock nu, så maten ikväll var riktigt jobbig att få ner. Fick nog syra i luftstrupen med, för det var surt o lite svårt att andas länge efteråt...åh, vad jag är dum som gör detta...varför var jag så våldsam? (tog ca 15 min, vilket är ganska snabbt för mig med den mängden).

 Förde ner ett föremål på tok för långt...kan man skada nåt?

Bra att få ur mig den dåliga dagen här...NYA tag imorgon! (tror inte den behandlaren är med oss de resterande dagarna.)

Hoppas på positiv energi under natten, vill glömma o börja om. men jag känner på mig att detta inte var nog, det ligger o puttrar under ytan. Vill gråta ut som jag gjorde för någon vecka sen. Total känslomässig urladdning...Men det går bara inte när jag kommit hem! (Frustrerande) Lite gråt på tors kanske när jag pratar med MIN behandlare.

Veckan på kliniken har varit helt ok! Trots ganska jobbig mat. Men det var också ok efter lite ångest. Jag och en tjej med "allvarlig" anorexi har blivit bra vänner, vi pratar mkt o stöttar varandra. Jag vill så gärna hjälpa henne med maten o ångesten, prata, stötta o ge tips! Hon har det så jobbigt med att bara få i sig minsta lilla...Dock blev en av behandlarna nog lite "sur" på mig, hon sa att det var hennes jobb att "ta hand" om henne...alltås när jag peppar o tröstar tycker hon att jag inte ska det!? Fattar ej..."tänkt på dig själv". Jovisst, men sån är inte jag, jag hjälper ju gärna andra. Och det tycker jag inte är något del med...så jag förklarade för min kompis att om jag inte är så "stöttande" på kliniken så vet hon varför...jag "får" inte...Löjligt. Så nu i veckan ska jag bara tänka på mig...eller nåt...usch jag vill ju inte att nån ska tycka jag är jobbig eller att jag är ivägen. Hatar sånt.

Sedan ska en av behandlarna aöötid påpeka att maten vi just åt inte gör nån skillnad, vad det var i osv...så onödigt! Vi om några borde ju fasen veta vad mat innehåller. Så trött blir jag. Så nu i veckan är min strategi att försöka att inte prata om maten utan bara se nöjd ut och vara tyst! Orkar inte hålla på. jag tycker jag blivit mer "fixerad" vid mat o tankar kring den. Vill bara äta som en normal person. Dock är det ej så lätt när man ej kan välja själv. Gillar inte att skriva allt jag äter, tidpunkt o hur jag tänkte/kände...

Idag har jag dessutom hätsätit en jäkla massa...orkade inte stå emot o jag kände mig bara tom och misslyckad. Egentligen hade jag nog kunnat stå emot. var nästan nervös innan för det var ett tag sedan det hände sist. Jag vet ju att jag måste sluta. men idag sket jag i allt...Dock gjorde jag supergod lunch, men jag kände verken hunger eller att jag förtjänade den. Känns som att jag bara äter o planerar för måltider hela tiden. Det är ju det jag vill bli mer fri från! Måste ta upp detta...

Känner mig så otroligt svullen o stor hela tiden...Åh, jag hatar detta. Varför kan jag inte bara släppa allt o låta min kropp ta igen sig?

ND går det si sådär med. Vikten var bara 100g högre än förra veckan o min behandlare ville att jag skulle ta fler igen. Dock gick jag troligen ner förra helgen då jag var hemma, tyvärr åt jag inte så mkt som jag vet jag borde! Det är sjukt svårt när mamma äter så lite osv...rör mig alltid mer där. Här kan jag ju lata mig i soffan större delen av dagen medan hemma är jag sjukt rastlös (beror nog på att jag inte har kontroll över maten, inte riktigt...när ska detta släppa!?) Har så svårt för att sluta räkna kcal...då tror jag att jag skulle äta väldigt lite faktiskt. Har svårt att lyssna på kroppen o fortsätter ju äta även om jag är mätt, då jag vet att jag måste få i mig fler kcal...vågar inte sväva ut...

På tisdag är det redan min femte vecka på kliniken Fort går tiden, jag gillar det, även om det är jobbigt. Jag måste. Även om jag vissa stunder bara vill svälta, vill bli smalare, sova, eller gå i idé. Vad är jag? Vem är jag...? Vet inte vad jag vill med mitt liv. Allt känns så meningslöst... Hoppas glädjen kommer med vikten, annars vet jag inte vad. tar så mkt kraftr att tänka på storlek o mat...ja, allt som rör en själv. Vill bara vara som innan!

Berättar under veckan hur det går sen.

kram