Jag tackade dagen efter vårt pizzabesök ja till att träffa det gamla gänget för att umgås o äta. Detta hade jag aldrig gjort förra sommaren kan jag lova! kändes bara så kul att få träffa dem som förr i tiden=) Dock blev jag lite skraj när jag kom dit o jag såg vad som skulle bjudas på... paj. Jag som aldrig ens gillat paj, o verkligen något jag haft ännu svårare för sedan äs började. Visst, jag har svårt för allt som är i gratängform för det är så svårt att veta innehåll o bra mängd osv. Det var iaf en kassler- o ostpaj (på fullkorn minsann!) Den var riktigt god! Jag tog t.o.m om. Dock tog jag inget bröd som det var till. det var även förrätt med mozzarella ost o olja bla. jag tog två! =)

Kände mig väldigt mätt o nöjd o kunde njuta av mat och sällskap. Senare skulle dock serveras fika, efter kl 21... gräddtårta med kaffe. Fan, jag fick lite panik. dels för att det var tårta o för att jag inte kunde komma undan...dels för att jag inte äter sånt på kvällarna, mår inte bra psykiskt el fysiskt. De första två tog värsta megabiten. jag höll på att smälla av. Jag skulle ta sist...kollade lite på de andra. de tog "normalstora"- bitar.

Min bit var nog inte bredare än 1.5 cm...fick en kommentar direkt

-" men GUD vilken liten bit!" av hon som satt bredvid...Kände mig såå onormal o bara snäste att jag inte tycker om sånt här egentligen...hon bara "nähe, nänä" eller nåt liknande. Fan vad jag kände mig uttittad! Kunde fan inte fokusera på annat än att få i mig den jävla tårtan som fö var sååå söt. det enda goda var hallonen...

fan vad jag kände mig utanför o konstig...bara för att jag inte tog som de o skrattade o var som jag brukade. FAN. Ville typ bara lipa. Säga som det var. HOn tänkte sig absolut inte för. Jajaja- Nästa gång planerar jag att stå äver helt o säga nej tack bestämt. Tänker inte må dåligt o förklara mig för att jag inte vill smälla i mig sånt sent på kvällen. Har aldrig någonsin här hemma fikat på kvällen. Aldrig. Vi fikar vid 16- då kan det vara gott med något sött. Men bara kanske. Nej jag ska minsann försöka stå på mig. Om inte annat får jag väl säga att jag inte tål socker...

Blev iaf nedstämd av det hon sa o tänkte dumma tankar när jag kom i säng...dagen efter påverkades jag med, fast av träffen. De hade gjort så mkt gemensamt o kommit så "långt" i livet så jag kände mig bara misslyckad. Lite avundsjuk faktiskt.

Däremot blev Danmarksresan jättebra. berättar mer ikväll!  

I onsdags var jag med en gammal kompis och fikade. Jag var peppad o nervös som fan. mest för att vi inte träffats på ca 7 år... (nästan iaf)

Så klart var det  frågor om mitt mående o vikten osv. men kände att det är lika bra att lägga alla korten på bordet, för vi kommer att träffas mer. Blir enklare för mig själv då! Jag tog iaf en morotskaka. var sugen på det. hon tog en macka. Lite kräsen är hon o det är så skönt för det är jag med! Hon tog bort osten o lite av smöret, haha. Morotskakan var god, inte mer än så. tog nog 30 min att äta för vi pratade så mkt. Seriöst så lockar inte kakor mig. blir alltid så besviken ändå! Men denna var väl ok. Dock satt vi där så länge så jag var tvungen att köpa mat senare! (det gjorde dock inte hon, vilket ju tog emot lite, även att hon tog ett "nyttigt" alternativ tog emot, men jaja...) Tog först en räkpastasallad, men den såg så tråkig ut o den hade stått hela dagen. det fanns inte mkt att välja på tyvärr. Så tjejen i kassan var snäll o gjorde en kycklingwrap som serverades m cheddarchips o guacamole. åt två chips bara för att, men de stank verkligen! Fin utmaning den dagen alltså!

i fredags var det en än större utmaning. Jag o en annan kompis hade bestämt att vi skulle träffas o gå på stan. och äta ute. Hon föreslog pizza (alltså på dagen när vi båda jobbade) tankarna började så klart snurra o hjärtat klappade lite fortare...satt där med min lunch. VIlken som tur var var en nyttig variant! Annars hade det varit svårare att boka bord på en pizzeria. i vilket fall som helst gick det skitbra! Jag tog en chao chao (fläskfile, champinjoner) o lade på lite paprika, lök o oliver=) önskade dock lite mindre ost, då den pizzerian är kända för att ha mkt ost! (Vi var stammisar där förut). Fan vad gott det var alltså! Åt nästan upp allt, förutom lite av kanterna. pizzorna är lagom stora där. som en större tallrik ungefar. perfekt. Fick först panikmättnadsskänsla, men den avtog efter ett tag. vi satt länge. mIn kompis är inte stor i maten så hon lämnade 1/4, då åt jag lite av hennes fyllning! mums...=)

Måste ju även erkänna att jag fick lite ångest o ville gå efter 40 min. DÅ kunde jag inte fokusera så mkt på vårt samtal tyvärr. Ångesten tog lite överhand. Jag var tvungen att gå lite extra innan jag tillslut åkte hem. Men jag ser det ändå som en seger!

Vill åka dit snart igen. eller om några veckor. Det var så gott!!!

Imorgon åker förmodligen jag o pappa till Danmark. DÅ ska jag njuta o äta vad jag vill.

Hoppas ångesten låter mig göra det.

hinner inte skriva mer nu, men jag måste berätta för er om gårdagen. Om hur en komentar kunde sänka mig 24 timmar framåt. Den kommer nog påverka ett tag tyvärr. men jag ska bearbeta den genom att skriva av mig här när jag kommer hem.

Idag var jag rädd för framtiden igen. Den skrämmer mig så sjukt mkt att jag bara vill lipa eller iaf hätsäta...Juli månad är snart slut och om jag mot förmodan skulle få ett jobb så skulle det innebära att det startar runt 10 augusti! DET ÄR SÅ SKRÄMMANDE! Klarar jag det? Orkar jag? Hur ska jag bete mig? Är det detta jag vill? Kommer jag att kunna ta allt det ansvar som faktiskt krävs?

Vissa dagar blir jag rädd för mig själv över hur tankspridd eller slarvig jag faktiskt är. Andra dagar känner jag bara att jag kanske inte är redo fysiskt men även psykiskt pga vad ätstörningen fört med sig...

HUr ska jag gå in i den roll som krävs för mitt yrke? Jag är absolut inte den personen jag var då jag naivt började lärarutbildningen...Var jag så entusiastisk och insatt som mina kurskamrater eller följde jag bara strömmen?

Jag har svårt att se på mig själv som en som har ansvar. Jag tror inte att andra gör det. Många tror att jag inte ens är 20..roligt. Nej, men jag känner mig ärligt som under 20. min kropp ser nog inte heller så värst "mogen" ut...

Äh, skittankar! Jag har så låg självkänsla så det inte är sant. Tror man så så blir det ju så. Tror man att man inte är något så ser ingen annan en som någon. Pappa påpekade flera ggr under semestern att jag inte fick tänka så. Att jag istället skulle sträcka på mig o tro att jag är nåt.

Jag vill så gärna hitta tillbaka till det som fanns inom mig för något är sedan. vilja, lusten och kreativiteten. Mening i tillvaron. inte bara ta sig igenom dagens måltider, såna primära behov ska vi inte behöva tänka på eller oroa oss för nämnvärt mkt. Det tar fortfarande alltför stor del av mitt liv. DOCK (!) så tror jag att om jag känner mig tryggare i mig själv, har MIG att tänka på, och slipper konflikter som är löjliga (skaffa mig eget) och dessutom får ett jobb som har mening, så kommer det automatiskt att ordna upp sig med det mesta. Jag behöver stimulering o få använda mig av mina bra egenskaper som faktiskt gömmer sig bakom ätsörningen o annat!

Jag har bara haft lite otur.

Ni ska veta att jag förbannat mig själv ofta för att jag inte "tog tag" i mitt liv i höstas (eller tidigare). Då kanske jag hade haft ett jobb idag! DÅ kanske jag hade kunnat gå vidare som vem som helst. Men grejen var att jag var rädd långt innan maten blev en fixering. Jag hade i princip bestämt mig för att plugga vidare för att det var tryggt o för att jag behövde mer tid i min osäkerhet. faktiskt. Jag var rädd redan på gymnasiet. Jag hade aldrig haft något "riktigt" jobb. Jag visste inte mkt annat än hur det var att plugga. och det var jag bra på. Jag hade lätt för det, och har alltid haft.

Dock visste jag inte hur mkt det skulle skilja sig att studera på högskolan. förbereda sig för ett yrke...Alla krav, allt det nya, att jag faktiskt måste kämpa en hel del, för att många gånger ändå inte räcka till. det var alltid många andra som hade tänkt på andra aspekter än vad jag hade gjort. som kunde uttrycka sig bättre, argumentera och stå för sina åsikter. Jag kände mig ofta som en dumbom som inte hade nåt vettigt att komma med...

Hade ofta ångest över hur jävla duktiga alla var o jag var bara sådär. Visst, jag hade min stunder då jag "glänste" och kände mig jätteduktig, men det var inte långvarit tyvärr....

Jag har många dagar så jag längtar så sjukt mkt tillbaka till studierna i Halmstad, samtidigt som de var jobbiga, så var man aldrig ensam. Jag hade det så bra och jag bara önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden o sluppit ätstörningarna o utvecklats som människa o lärare! Skäms över att jag lade ner så mkt tid på nåt så ovärt! visst, ätstörningarna må var symptom på att man inte mår bra i själen eller att man inte kan hantera vardagen o kraven, men jag borde hittat andra sätt. Eller jag vet inte...Jag borde gått in för skolan ännu mer! Borde visat framfötterna o sökt jobb hela förra året!

pappa har många gånger sagt att jag borde gjort det, och att om jag hade sökt jobb i höstas hade jag sluppit allt som har med arbetslöshet att göra!

Jag blir påmind...Jag ångrar mig så mkt att jag inte var tuffare o säkrare på mig själv. Jag får skylla mig själv. Jag är så jävla lat o bekväm att det skrämmer mig ibland.

OJOJOoj...ja, det var förbannat skönt att rensa den tunga luften som jag andas lite.

(B, blev rörd av din kommentar som jag inte läst tidigare...det betyder sååå mkt o jag kände värmen från den kramen ska du veta!)

...Vad längesedan det var jag skrev här nu! Ber så mkt om ursäkt och vill meddela att jag inte undvikit bloggen utan egentligen bara varit lite upptagen med jobb o familj o även lathet har spelat in...

Läste senaste inlägget och känner väl att jag utvecklats en del sedan det!

De varma dagarna jobbade jag hela tiden. Ganska skönt, samtidigt som jag med hade velat njuta av vädret! Jag mår otroligt bra om solen skiner.

Vi har även hunnit med att vara iväg på semester neråt landet. På semestern njöt jag av det jag var sugen på! blev sötsaker o glass i princip varje dag, men det kände jag att jag var värd. dock åt jag det även ibland fast jag inte var sugen bara "för att..." lite fel där men men. Fick flera ggr panik över hur sjukt stora kulglassarna var. men det hände ju inget? (förutom att jag nästan är äcklad av glass o trött på det!) Men det kan ju också vara bra. då avdramatiserar man det och det blir inte förbjudet eller som värsta grejen att ta en rejäl glass (utan uppkastningar).

En negativ sak var att mamma såklart minskade på maten o åt lustigt...tom pappa påpekade hur lite hon åt o var irriterad för det var han som ofta betalade...några dagar efter att vi kommit hem kokade hon gröt, men slängde hälften, vilket jag bara inte hålla käft om. Jag sa rakt ut att jag tycker att hon minskat mer o mer på maten osv. hon blev så klart rasande o skrek lite fjantiga grejer till mej...pratade om att hon faktiskt väger si o så mkt (yesh right! snarare har hon gått ner...)så djävla barnsligt så jag tror jag smäller av. en grej hon sa var: " on du ställer dig på vågen först så gör jag det sen, men du måste börja..." Alltså, man blir så trött!

Detta gör att jag ännu mer bara vill visa mig själv o familjen att jag kan skaffa ett jobb, sköta det o typ växa upp eller vad dom nu tror att jag bör göra...Blir man behandlad så och har såna löjliga konflikter så tycker inte jag att man anses vara vuxen i hennes (deras) ögon...En annan grej som är löjlig är att hon faktiskt förnekar det mesta som rör mat o kroppsfrågor rörande henne själv. Men jag bestämde mig då för att bara låta henne hålla på, se hur länge hon orkar eller nåt. för jag tycker att jag uttryckt min oro, verkligen sagt att jag är orolig för hennes hälsa, så nu kan jag inte göra mer. Det är bara så svårt att se detta sjuka som jag själv försöker ta mig ur. Men jag tror ändå att jag är på god väg- Senaste tiden har jag faktiskt vågat mig ut lite mer. planerat träffar med kompisar, åkt själv till stan, bara för att göra lite av dagarna o se lite muntert folk. Varit lite mer självständig o inte så "bekväm". Dock märkte jag haromdagen hur min låga självkänsla påverkade mig. hade planerat att dra till ett gym i stan (det var gratis några veckor) men så fort träningskläderna kom på kände jag mig sjukt obekväm o ville bara gömma mig i blåbärsskogen. slippa all kroppsångest o fettokänslor.

Gud så trött man blir på sånt. Tryggheten framför utmaning alltså. Likaså med maten. ibland vågar jag ta mer o verkligen äta mig mätt (utan att mäta upp o äta det JAG förberett/lagat) Det är så jävla skönt, visst, tankarna säger mig att jag tappat kontrollen o kommer gå upp massor o tänja ut magsäcken, kräva mer mat nästa dag osv...men skitsamma, för ibland är det så gott så varför vara dum och avstå? (Mamma har f ö aldrig tagit om, tar alltid samma lilla mängd o dricker istället 4 glas vatten+äter massa sallad om det blir över. sunt? nej.)

Det är skönt att komma iväg till jobbet å få äta endel själv o slippa stå ut med mammas beteende ibland. tycker nog hon med. hon känner sig nog som att jag kollar in vad hon äter osv.

Måste berätta lite om min livssituatíon nu...

Jag flyttade hem för ca 3-4 veckor sedan nu. Längtar till min bostad o Halmstad ofta! jag har jobbat en hel del o vissa dagar har varit jobbigare än andra. Men så är det ju för alla? Maten har så klart varit inblandad o ibland hatar jag mig själv o min situation. Jag känner mig då så otroligt svag i psyket o det känns som att jag ska börja lipa på stört. Många gånger vill jag bara tillbaka, tillbaka till kliniken-tryggheten- och hätsätningarna...(som ofta fungerade som en vän, någon som tog bort det jobbiga, men som också skadade mig...)

Hemma går det väl lite som väntat. Mamma beter sig otroligt ätstört vissa dagar o jag vill bara ruska in lite vett i kvinnan. Hon äter ibland skrattretande lite o ska såklart träna...ja jaja. Hennes liv, men önskar bara att man hade en normal matglad familj som inte påminner om det sjuka hela tiden! Brorsan beter sig med lite ätstört-, tar pyttelite sås, lite av kolhydraterna o tränar flera ggr per dag. (Eg. önskar jag att de kunde få känna hur det är att må dåligt över att slarva så med maten...alla biverkningar)

Vill bara här ifrån nu! Är så trött på att leva med andra. Måste komma ut o göra lite. Jag är så understimulerad. Särskillt när vädret är dåligt vilket betyder inga kunder på jobbet...

En annan grej som är mindre bra, som jag verkligen skäms över är att jag en dag på jobbet inte kunde sluta äta glass...fick panik o spydde lite snabbt...fy fan..men men

Dock i midsommar nu har maten gått bra o jag har lyckats njuta! längtade tom efter jordgubbstårta 2 dagar (och åt mkt!) mådde dock sämre på kvällarna av allt det onyttiga. Känner att jag behöver riktig mat och näring.

Vikten är ganska stabil nu, ligger väl ca 8 hg under det jag kom upp till som mest under våren i halmstad. Ingen katastrof, men jag borde väga mer ju...Min behandlare vill jag tar 3 nd om dagen!! aldrig. försöker att äta ordentligt trots familjemedlemmarna.

idag hade jag dock en dag då jag verkligen kände mig hängig. Ville typ bara slippa allt...Orkar inget. MEN, nu ska jag banne mig våga mig ut lite mer om dagarna, hitta på saker, komma hemifrån o leva lite!

LKT, jag vill så gärna träffas! Du kan väl meddela mig när du är ledig??

Nästa gång jag borde skriva av mig ska jag göra det! Kan behövas tror jag, ofta vet jag inte vem jag ska vända mig till här...Ingen förstår eller vet vad som rör sig i mig...

Hoppas er midsommar var bra o att ni njöt av god mat?!

usch nu blev det så där längesedan jag skrev. men jag är inte död eller försvunnen! Anledningen till min lilla rädsla är att jag under ca en vecka, kanske lite mer, har känt mig rädd för att "gå vidare". att börja jobba, flytta hem o leva ett förhållandevis normalt liv. Som vem som helst. Ibland känns det som att det enda som intresserar mig är mat o hälsa och allt relaterat till detta område. När det är tal om mat o dieter o annat som rör ätande är jag het på gröten. Jag älskar att diskutera detta med de flesta. Sjuka som friska, barn som gammal...Då kanske jag valt fel yrke i allafall, tänker jag. Dock gillar jag barn, och att undervisa, men allt ansvar! Usch... 

Det skrämmer mig även att jag nog är ganska svag, jag har fortfarande svårt för kritik eller som jag ser det, motgångar och det jag vill vända mig till i en del fall är hätsätningen o framför allt kräkning, men även stenkoll på maten o gärna tråkigt så jag inte får njuta.(känns inte som jag förtjänar njutningen) ser liksom ingen mening med det ibland, njutandet alltså. Varför göra så stor grej av något som man ska ha för att överleva. Visst, det är ett stort intresse med matlagning o olika smakupplevelser, men ändå. Det behöver inte vara så jämt o de gånger det råkar fungera som endast "bränsle" känns det lite som "vad onödigt" eller det var ju inte gott...varför åt jag? Ok, med mat är det inte friskt att känna så, men med "onyttigheter" o saker man "unnar" sig som kakor o liknande borde iaf smaka gott och inte ätas för att göra någon annan glad...bara för att bevisa något. Maten får inte lida för att jag inte kan hantera mina känslor!

Idag var jag på kliniken efter frukost. Hade nämligen min 12 (13:e eg.) vecka förra veckan så vi bestämde att jag skulle vara där ons + halva tors denna  v och nästa bara ons och även en vecka efter det...då fikat är, det jag verkligen behöver/vill träna på...

Fikan i onsdags gav min fan ångest. Mer än på länge! Fy...typ paj/cheescake med några få blåbär i + lite glass...alltså biten var så stört stor...hade ju tippat på att vi skulle äta en halv sån...var en ganska stor pajform som delades i 8 lika delar...ca en halv mindretallrik...dessutom var det citron i o det har jag så svårt för, enda sedan jag åt typ citron/ananasfromage som liten o fick spysjukan efter. hu ja!

Idag hade jag kontroll, o vikten som hade gått upp lite förra veckan hade nu gått ner ca 7 hg...not so good, men samtidigt lite med lättnad .

Jag vet varför. För att jag åkte hem i 4 dar o hade inte nån "kontroll" knappt. då äter jag formodligen för lite med o tar i kanske då jag uppskattar energiinnehållet... Dock åt jag mkt bra o utmanade en hel del! Fast jag rör mig automatiskt mer hemma...känner mig typ stressad hela tiden av att ha nån omkring mig och när vi ska äta. alla äter så snabbt...

blodtrycket hade gått ner lite med tyvärr. 93/52...lågt. borde ju ligga över 100 i alla fall...Men men.

Lunchen idag vart otroligt stor, alltså på allvar så fick jag mest o jag åt o åt o alla var färdiga o jag fick stressa. så störigt! Jag som ville "visa" dem att det inte rör mig i ryggen...men tydligen. Fan! Glass till efterrätt som tyvärr triggade igång mig!

Har drömt två nätter i rad om hätsätningar eller en iaf o en där min familj vill att jag äter sjukt stora mängder glass, kakor, chips, godis, allt möjligt...känt mig irriterad på en viss person o över lite annat + pms...så idag tog någonting över o jag övervägde att faktiskt smälla i mig en hel del glass och annat efter att jag kommit hem o varit i affären...Men men. Det gav väl inte direkt nån tillfredsställelse el några kickar, så det kändes faktisk bortkastat. Försökte tom behålla allt men jag åt så mkt tills det typ välde över... Ja, jag spydde, dock inte så brutalt som tidigare. orkade inte bry mig ifall det var kvar. alltid nått...Det jobbiga var att jag hade funderingar på att sticka till affären igen för att gå lös i hyllorna.  MEN! Jag tog ett vanligt mellanmål efter. Äcklad, men det hjälpte nog. Kunde stå emot en smärre katastrof.

Känns bara som att jag tagit några steg tillbaka...Måste även erkänna att i helgen när vi ätit revbensspjäll (o jag hade ätit ca hälften av kanske 1 kg...varför???) så skulle jag borsta tänderna o kände ett stark behov av att spy, så jag körde lite diskret bak tandborsten, klöktes o gjorde det igen, men fick bara upp lite grönsaker så jag avbröt. ville inte förstöra, men det var nog redan kört---

Nu känne rjag mig ändå lite starkare, men är rädd för att det ska hända igen o att jag inte kommer bry mig el tycka att det är nåt fel med det!

Nej, nu ska jag förhoppningsvis lära av detta o bli starkare. Men jag kan ju inte flytta hem o fortsätta såhär (gå ner) för då är ju allt jobbigt arbete förgäves...men jag tror fortfarande på att jag bara behöver nåt vettigt att syssla med på dagarna. Jobba o tjäna pengar. Nu är jag pank...

till kommentarerna: sarah, jag kan ej kommentera hos dig! Men tack för ditt stöd vännen! Även till LKT, skönt att veta att du fortfarande läser o visar din omtanke, det värmer massor! Puss på er!

Jag skrev ett inlägg i fredags som försvann o jag blev så sur...Det handlade iaf om att jag på natten till fredagen fick någon magåkomma. Tror ej det var kräksjuka för jag var bara uppe 3 ggr, dock ett väldigt illamående på natten. På morgonen var jag helt utrensad o "ren" i kroppen. Känslan var så sjukt skön...Hade tankar på att vara väldigt försiktig med maten o inte äta så mkt för att behålla känslan...Älskar den. MEN, jag åt faktiskt nästan som jag brukar! "för jag är ju så duktig o förtåndig"....får ej gå ner för min behandlare...Senare kändes det som en slags seger o att jag ju faktiskt bara lurar mig själv.

Denna veckan är vi lediga idag=) SÅÅÅ skönt. Har känt ett väldigt motstånd till att gå till kliniken. Veckan har varit lite jobbig känslomässigt. Blev en hel del tårar  i tisdags, mkt som jag knappt kunde sätta fingret på. Dock hade vi samtalat om lite jobbiga saker två timmar på morgonen. Jag försökte förklara för dem att jag känner mig ok nu. Jag orkar osv, o att kontrollen inte är så hård som innan, att jag kan äta det mesta, men väljer hellre sånt jag tycker om osv. Sa att jag var "nöjd" för tillfället, att jag ej tänker gå upp mer, för jag klarar mig fint o orkar mkt mer. Att jag kan äta ganksa normalt o att bmi inte spelar någonroll då jag känner att jag är "normal" kroppsmässigt. När jag tittar i spegeln ser jag det som finns. Mina gamla kläder passar bättre o därför ser jag ingen anlednig att öka mer. Då kommer jag garanterat att försöka gå ner igen, för att få den där sköna känslan. Alltså jag känner mig väldigt stor o "normal" nu. Det jag ser i spegeln börjar likna det jag absolut inte gillar...onödigt fett o daller. Och detta säger jag inte bara för att min spegelbild "lurar" mig. Jag har ingen skev bild längre, jag ser ju vad jag ser. Även om jag fotar mig själv säger kameran samma sak.

Dessutom är det ju inte bästa tiden på året att lägga på sig lite hull...svettigt o varmt är bara förnamnet. Efternamnet är bikinisäsong!

När jag var hemma sist mätte jag mig med måttband, o det var som jag befarade, underkroppen har ökat mer än överkroppen. Underkroppen ökar även om inte överkroppen gör det! Alltså kan jag absolut inte lägga på mig mer då det bara lägger sig i de naturliga kvinnliga fettdepåerna; mage, rumpa o lår. Är ledsen över att mina muskler jag hade förra året, syns ej. Det är bara fett ju! Detta skapar ilska o ångest över min kropp.

Anyway, det jag ville komma med var att en patient o en behandlare som jag samtalde med, sa till mig att jag bara lurar mig själv o att jag måste ta denna kampen med. Att jag är sjukare än vad jag tror. VIlket jag tycker är fördjävligt att höra. Jag har lixom typ slutat att spy o jag äter bra. Jag anser att de tankar som jag har runt mat o vikt är ganksa vanliga o att jag därför är ganksa "normal" i mina tankar. De menade att jag inte ser som  är friskt eller sjukt o att jag förnekar det. Att jag vill ignorera problemet så att det förvinner av sig självt....Gah, jag hatar att vara missförstådd, men jag tänker att de får väl tro vad de vill, de är så insnöade så att de bara ser det som är kopplat till ätstörningar. Jag vet hur jag känner o vad jag vill. Mamma tyckte samma sak! Så otroligt skönt. Hon tycker att jag ju visst kan äta av det mesta o ganska ordentligt. att jag inte är i närheten så fixerad som jag var för ett år sedan. Och att jag lämnat det bakom mig, att det är samtal jag behöver för att reda ut varför jag inte är glad osv. Så det så...

Tack för ert stöd! jag behöver det verkligen! Många gånger måste jag påminnas om att jag faktiskt kämpar en del. För mig känns det ändå lite små löjligt...jag menar, det är ju bara mat? ... men nej, mat är laddat o jag vet att det inte bara handlar om maten, maten är det konkreta som man kan påverka, som syns för omgivningen...maten är laddad för många på olika sätt. I dagens samhälle är det nog inte många som har en sund "normal" relation till mat alltid. fetma epidemier, bantning o dieter hit o dit. Fett- o kolhydratdebatter, tillsatser, sötsaker, sötningsmedel, valkar, "nyttigt", detox....behöver jag fortsätta? Nog om det!

Sedan sist jag skrev har jag inte kräkts! Yeah! Har haft vissa tankar på att hätsäta, någon slags tröst, ett behov eller liknande som jag inte kunnat beskriva eller hantera. Men jag har slagit bort tanken eller bearbetat den en aning! Så gött! Jag vill vara hälsosam! Dock ligger jag fortfarande på Bmi under 18. ca 17 nånting är det nu...Börjar närma sig, men jag mår faktiskt inte bra i mig själv som det är nu. Visst, jag orkar mer, är lite starkare, mest fysiskt och folk säger att jag har fått mer lyster i ansiktet, att ögonen inte är sådär livlösa o apatiska...Det är kul! Senast jag träffade mamma o vi pratade lite om mig, sa hon att hon tyckte jag var perfekt nu! Åh, vad härligt att höra...inte att jag borde gå upp mer el så. tror jag ej (i så fall ville jaginte höra det!)

Sist jag vägde mig stod jag stilla på den vikten jag hade veckan innan. vilket var en lättnad, men jag hade trott på viktuppgång. Hade dock "slarvat" eller undvikit ND, då jag hellre ville utmana o njuta av annat.

 blodtrycket hade gått upp till 106/63 o tempen var 36.5 helt ok alltså! 

Dock var jag på UM idag o fick äntligen p-piller! Har varit utan sedan 22 feb! (dock ingen riktigt mens än, men lite värk o jävligt med PMS)

Där var blodtrycket 80/55! Helt sjukt lågt. Vet ej vem jag ska lita på...dock var det ju en vecka sedan jag tog det på kliniken...

Anyway, var hemma i helgen o då har jag ju inte full kontroll på mitt intag...detta leder till en liten nedgång...o trötthet, lite yrsel o lite sämre tankar? MEN, jag har utmanat en hel del ska ni veta!

 under lite jobbiga/personliga familjefårhållanden o uteätande har jag lyckats äta:

bra frukost med gröt o mjölk + tillbehör (sylt, nötter, torkad frukt)

ett ägg

en frukt o ibland keso=)

lunch, Ute= bakad potatis med massa röra, räk o majonäs fylld tekaka

hemma= egen lagad mat (större portion än vanligt för att jag åt med pappa)

Middag= ute el lagad mat, utan kontroll + kvällsmål! (äter nästan aldrig hemma hos föräldrarna)

Dessutom: Glass till efterrätt! trots mätt o stor portion...och ändå nästan lika mlkt till mellis...=)

Fikade med mamma, hade absolut ej planerat; ett jordnötshjärta! med kaffe o mjölk + frukt.

Blev så förvånad över mig själv att bara göra. Ej tänka för mkt!

Det börjad med tekakan, vilken var väldigt stor...

Det kom som en våg av typ lättnad, nervositet? värme? Jag vet inte vad. Någonting bara släppte, o jag njöt av den tillsammans med mamma o solsken...Tog ej bort nån majonäs. Överraskade mig själv...

Men jag tror att det beror på att jag faktiskt tillåter mig själv att äta för ca 2000 kcal nu...det gör att jag kan äta nästan vad som helst o jag vet att det ej är farligt. Visst gör jag en uträkning i huvudet under dagen, men jag får ju inte panik över att inte veta exakt. Visst, jag kanske överdriver lite, för ångesten kommer ju, det gör den. Den lindras med mer motion o rörelse-

Men so what? Jag gör ju dessa små utmaningar iaf...

Dock känner jag det som att kroppen är i kaos o att jag nästa dag måste äta kontrollerat o "fräscht", nyttigt o näringsriktigt...

Ojoj, långt inlägg! Ska verkligen uppdatera här bättre=) Men behöver fortfarande mkt uppmuntran!

PUss på er underbara.