I onsdags var jag med en gammal kompis och fikade. Jag var peppad o nervös som fan. mest för att vi inte träffats på ca 7 år... (nästan iaf)

Så klart var det  frågor om mitt mående o vikten osv. men kände att det är lika bra att lägga alla korten på bordet, för vi kommer att träffas mer. Blir enklare för mig själv då! Jag tog iaf en morotskaka. var sugen på det. hon tog en macka. Lite kräsen är hon o det är så skönt för det är jag med! Hon tog bort osten o lite av smöret, haha. Morotskakan var god, inte mer än så. tog nog 30 min att äta för vi pratade så mkt. Seriöst så lockar inte kakor mig. blir alltid så besviken ändå! Men denna var väl ok. Dock satt vi där så länge så jag var tvungen att köpa mat senare! (det gjorde dock inte hon, vilket ju tog emot lite, även att hon tog ett "nyttigt" alternativ tog emot, men jaja...) Tog först en räkpastasallad, men den såg så tråkig ut o den hade stått hela dagen. det fanns inte mkt att välja på tyvärr. Så tjejen i kassan var snäll o gjorde en kycklingwrap som serverades m cheddarchips o guacamole. åt två chips bara för att, men de stank verkligen! Fin utmaning den dagen alltså!

i fredags var det en än större utmaning. Jag o en annan kompis hade bestämt att vi skulle träffas o gå på stan. och äta ute. Hon föreslog pizza (alltså på dagen när vi båda jobbade) tankarna började så klart snurra o hjärtat klappade lite fortare...satt där med min lunch. VIlken som tur var var en nyttig variant! Annars hade det varit svårare att boka bord på en pizzeria. i vilket fall som helst gick det skitbra! Jag tog en chao chao (fläskfile, champinjoner) o lade på lite paprika, lök o oliver=) önskade dock lite mindre ost, då den pizzerian är kända för att ha mkt ost! (Vi var stammisar där förut). Fan vad gott det var alltså! Åt nästan upp allt, förutom lite av kanterna. pizzorna är lagom stora där. som en större tallrik ungefar. perfekt. Fick först panikmättnadsskänsla, men den avtog efter ett tag. vi satt länge. mIn kompis är inte stor i maten så hon lämnade 1/4, då åt jag lite av hennes fyllning! mums...=)

Måste ju även erkänna att jag fick lite ångest o ville gå efter 40 min. DÅ kunde jag inte fokusera så mkt på vårt samtal tyvärr. Ångesten tog lite överhand. Jag var tvungen att gå lite extra innan jag tillslut åkte hem. Men jag ser det ändå som en seger!

Vill åka dit snart igen. eller om några veckor. Det var så gott!!!

Imorgon åker förmodligen jag o pappa till Danmark. DÅ ska jag njuta o äta vad jag vill.

Hoppas ångesten låter mig göra det.

hinner inte skriva mer nu, men jag måste berätta för er om gårdagen. Om hur en komentar kunde sänka mig 24 timmar framåt. Den kommer nog påverka ett tag tyvärr. men jag ska bearbeta den genom att skriva av mig här när jag kommer hem.

Idag var jag rädd för framtiden igen. Den skrämmer mig så sjukt mkt att jag bara vill lipa eller iaf hätsäta...Juli månad är snart slut och om jag mot förmodan skulle få ett jobb så skulle det innebära att det startar runt 10 augusti! DET ÄR SÅ SKRÄMMANDE! Klarar jag det? Orkar jag? Hur ska jag bete mig? Är det detta jag vill? Kommer jag att kunna ta allt det ansvar som faktiskt krävs?

Vissa dagar blir jag rädd för mig själv över hur tankspridd eller slarvig jag faktiskt är. Andra dagar känner jag bara att jag kanske inte är redo fysiskt men även psykiskt pga vad ätstörningen fört med sig...

HUr ska jag gå in i den roll som krävs för mitt yrke? Jag är absolut inte den personen jag var då jag naivt började lärarutbildningen...Var jag så entusiastisk och insatt som mina kurskamrater eller följde jag bara strömmen?

Jag har svårt att se på mig själv som en som har ansvar. Jag tror inte att andra gör det. Många tror att jag inte ens är 20..roligt. Nej, men jag känner mig ärligt som under 20. min kropp ser nog inte heller så värst "mogen" ut...

Äh, skittankar! Jag har så låg självkänsla så det inte är sant. Tror man så så blir det ju så. Tror man att man inte är något så ser ingen annan en som någon. Pappa påpekade flera ggr under semestern att jag inte fick tänka så. Att jag istället skulle sträcka på mig o tro att jag är nåt.

Jag vill så gärna hitta tillbaka till det som fanns inom mig för något är sedan. vilja, lusten och kreativiteten. Mening i tillvaron. inte bara ta sig igenom dagens måltider, såna primära behov ska vi inte behöva tänka på eller oroa oss för nämnvärt mkt. Det tar fortfarande alltför stor del av mitt liv. DOCK (!) så tror jag att om jag känner mig tryggare i mig själv, har MIG att tänka på, och slipper konflikter som är löjliga (skaffa mig eget) och dessutom får ett jobb som har mening, så kommer det automatiskt att ordna upp sig med det mesta. Jag behöver stimulering o få använda mig av mina bra egenskaper som faktiskt gömmer sig bakom ätsörningen o annat!

Jag har bara haft lite otur.

Ni ska veta att jag förbannat mig själv ofta för att jag inte "tog tag" i mitt liv i höstas (eller tidigare). Då kanske jag hade haft ett jobb idag! DÅ kanske jag hade kunnat gå vidare som vem som helst. Men grejen var att jag var rädd långt innan maten blev en fixering. Jag hade i princip bestämt mig för att plugga vidare för att det var tryggt o för att jag behövde mer tid i min osäkerhet. faktiskt. Jag var rädd redan på gymnasiet. Jag hade aldrig haft något "riktigt" jobb. Jag visste inte mkt annat än hur det var att plugga. och det var jag bra på. Jag hade lätt för det, och har alltid haft.

Dock visste jag inte hur mkt det skulle skilja sig att studera på högskolan. förbereda sig för ett yrke...Alla krav, allt det nya, att jag faktiskt måste kämpa en hel del, för att många gånger ändå inte räcka till. det var alltid många andra som hade tänkt på andra aspekter än vad jag hade gjort. som kunde uttrycka sig bättre, argumentera och stå för sina åsikter. Jag kände mig ofta som en dumbom som inte hade nåt vettigt att komma med...

Hade ofta ångest över hur jävla duktiga alla var o jag var bara sådär. Visst, jag hade min stunder då jag "glänste" och kände mig jätteduktig, men det var inte långvarit tyvärr....

Jag har många dagar så jag längtar så sjukt mkt tillbaka till studierna i Halmstad, samtidigt som de var jobbiga, så var man aldrig ensam. Jag hade det så bra och jag bara önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden o sluppit ätstörningarna o utvecklats som människa o lärare! Skäms över att jag lade ner så mkt tid på nåt så ovärt! visst, ätstörningarna må var symptom på att man inte mår bra i själen eller att man inte kan hantera vardagen o kraven, men jag borde hittat andra sätt. Eller jag vet inte...Jag borde gått in för skolan ännu mer! Borde visat framfötterna o sökt jobb hela förra året!

pappa har många gånger sagt att jag borde gjort det, och att om jag hade sökt jobb i höstas hade jag sluppit allt som har med arbetslöshet att göra!

Jag blir påmind...Jag ångrar mig så mkt att jag inte var tuffare o säkrare på mig själv. Jag får skylla mig själv. Jag är så jävla lat o bekväm att det skrämmer mig ibland.

OJOJOoj...ja, det var förbannat skönt att rensa den tunga luften som jag andas lite.

(B, blev rörd av din kommentar som jag inte läst tidigare...det betyder sååå mkt o jag kände värmen från den kramen ska du veta!)

...Vad längesedan det var jag skrev här nu! Ber så mkt om ursäkt och vill meddela att jag inte undvikit bloggen utan egentligen bara varit lite upptagen med jobb o familj o även lathet har spelat in...

Läste senaste inlägget och känner väl att jag utvecklats en del sedan det!

De varma dagarna jobbade jag hela tiden. Ganska skönt, samtidigt som jag med hade velat njuta av vädret! Jag mår otroligt bra om solen skiner.

Vi har även hunnit med att vara iväg på semester neråt landet. På semestern njöt jag av det jag var sugen på! blev sötsaker o glass i princip varje dag, men det kände jag att jag var värd. dock åt jag det även ibland fast jag inte var sugen bara "för att..." lite fel där men men. Fick flera ggr panik över hur sjukt stora kulglassarna var. men det hände ju inget? (förutom att jag nästan är äcklad av glass o trött på det!) Men det kan ju också vara bra. då avdramatiserar man det och det blir inte förbjudet eller som värsta grejen att ta en rejäl glass (utan uppkastningar).

En negativ sak var att mamma såklart minskade på maten o åt lustigt...tom pappa påpekade hur lite hon åt o var irriterad för det var han som ofta betalade...några dagar efter att vi kommit hem kokade hon gröt, men slängde hälften, vilket jag bara inte hålla käft om. Jag sa rakt ut att jag tycker att hon minskat mer o mer på maten osv. hon blev så klart rasande o skrek lite fjantiga grejer till mej...pratade om att hon faktiskt väger si o så mkt (yesh right! snarare har hon gått ner...)så djävla barnsligt så jag tror jag smäller av. en grej hon sa var: " on du ställer dig på vågen först så gör jag det sen, men du måste börja..." Alltså, man blir så trött!

Detta gör att jag ännu mer bara vill visa mig själv o familjen att jag kan skaffa ett jobb, sköta det o typ växa upp eller vad dom nu tror att jag bör göra...Blir man behandlad så och har såna löjliga konflikter så tycker inte jag att man anses vara vuxen i hennes (deras) ögon...En annan grej som är löjlig är att hon faktiskt förnekar det mesta som rör mat o kroppsfrågor rörande henne själv. Men jag bestämde mig då för att bara låta henne hålla på, se hur länge hon orkar eller nåt. för jag tycker att jag uttryckt min oro, verkligen sagt att jag är orolig för hennes hälsa, så nu kan jag inte göra mer. Det är bara så svårt att se detta sjuka som jag själv försöker ta mig ur. Men jag tror ändå att jag är på god väg- Senaste tiden har jag faktiskt vågat mig ut lite mer. planerat träffar med kompisar, åkt själv till stan, bara för att göra lite av dagarna o se lite muntert folk. Varit lite mer självständig o inte så "bekväm". Dock märkte jag haromdagen hur min låga självkänsla påverkade mig. hade planerat att dra till ett gym i stan (det var gratis några veckor) men så fort träningskläderna kom på kände jag mig sjukt obekväm o ville bara gömma mig i blåbärsskogen. slippa all kroppsångest o fettokänslor.

Gud så trött man blir på sånt. Tryggheten framför utmaning alltså. Likaså med maten. ibland vågar jag ta mer o verkligen äta mig mätt (utan att mäta upp o äta det JAG förberett/lagat) Det är så jävla skönt, visst, tankarna säger mig att jag tappat kontrollen o kommer gå upp massor o tänja ut magsäcken, kräva mer mat nästa dag osv...men skitsamma, för ibland är det så gott så varför vara dum och avstå? (Mamma har f ö aldrig tagit om, tar alltid samma lilla mängd o dricker istället 4 glas vatten+äter massa sallad om det blir över. sunt? nej.)

Det är skönt att komma iväg till jobbet å få äta endel själv o slippa stå ut med mammas beteende ibland. tycker nog hon med. hon känner sig nog som att jag kollar in vad hon äter osv.