Igår var jag bjuden på inflyttningsfest. Mådde så där efter fredagens "händelser" och kände egentligen inte för att gå, men jag lämnar så ofta återbud! Dock visste jag att jag inte tänkte följa med ut. Det var verligen svinkallt igår!

Kvällen började bra, vi hade trevligt, åt goda krämiga pastasallader och pratade. En kompis som jag inte träffat eller pratat med på jättelänge frågade hur det är nu o så, allmänt antar jag. Sa att det är bra men att jag är trött pga av jobbet o att jag ibland kan känna mig lite ensam eller så. Syftade ju lite på fredagen...Hon frågade rakt ut om jag kräks fortfarande! Eh, ursäkta, men det kan hon ju inte fråga så där! Jag sa att nej (LJUG!) det gär jag inte men ibland kan det va på gränsen.. varför jag skulle säga detta fattar jag inte! SÅ onödigt...

Vi pratar iaf lite mer o går ut i köket för att fylla på glasen. Hon säger helt apropå ingeting att " du var ¨så mycket finare när vi gick i gymnasiet!" Tack för den! HOn tycker att jag är ful...Sedan fortsatte hon att säga att jag inte har några höfter o att hon tycker att det räcker nu, att jag borde släppa det...o massa annat om att jag borde släppa mitt ex? Jag blev lite sur på henne men vi pratade inte så mkt mer om det..

 Senare när vi skulle åka till stan var jag snabb ut o hon kom lite efter och tog tag i mig o sa " sluta med detta nu, ring till Halmstad om du har minsta tankar, du måste prata! Du svälter ju dig själv!"

Fy fan vad jag tände till på det där sista! harinte varit så arg på länge, sårad blev jag med, som fan! Jag skrek åt henne att hon inte vet vad hon snackar om, hur mkt jag kämnpar, hon vetinte ett skit! lipade gjorde jag med. BLev så himla upprörd. "FÖrst säger du att jag är ful, sen säger du att jag svälter mig själv!?" " Ser det ut så eller"?? hon har ju ingen som helst fakta! Fy sjutton vad taskigt. Och det fick hon höra med. " Men du har ju gått ner massor sen gymnasiet! men hallå...jag var ju för sjutton smalare och såg sjuk ut när jag bodde i Halmstad. Nu är det ju sååååå mkt bättre! Helt sjukt att hon slängde ur sig detta och höll på! Hon sa att hon var så orolig för mig o att hon mår dåligt när hennes kompisar mår dåligt, men det gör jag inte! Alla har väl dåliga dar-

Hon sänkte mig och fick mig att tvivla på mitt förstånd! "vill att du ska bli frisk, men det kan du inte bli om inte du verkligen vill..." sa hon. Hon sa även att hon tyckte att jag inte behövde va så smal, men gud, jag är inte SÅ smal! avundsjuka? Jag försökte förklara att det minsann inte handlar om att vara smal hela tiden, men kunde lixom inte få fram nåt vettigt! Nämnde inte att kontrollbehovet och känslorna är det värsta...inte heller hur jag verkligen försöker äta för mkt, ångesten och tankarna...hon fattar inte. tror bara det är estetiskt, men jag vill fan inte se ut som en 12åring i kroppen, vem vill det? SA något i stil med att jag inte vill känna mig attraktiv, attrehera någon eller få någon uppmärksamhet. jag vet inte vem jag är eller vem jag var. hon sa att hon ville ha tillbaka den gamla mig,att jag var roligare o finare då...fy vad det inte muntrade upp mig! ÅH...jag var så besviken igår kväll o tankarna snurrade ju ännu mer. Vi bråkade, och jag är inte en sån som bråkar, men när jag känner mig så kränkt och anklagad då tänder jag fan till. BLev chockad över hur upprörd jag blev och att jag faktiskt kunde försvara mig o skrika på henne...Men det hade bubblat under ytan sedan hon indirekt sa att jag är ful nu... Kommer definitivt bli svårare att släppa en del tankar när man hör sånt här. men vi ska prata imån o hon har bett om ursäkt på sms...

Jag kunde knappt somva inatt och i eftermiddags kände jag att halsen började svullna o tröttheten kom över mig, ont i huvudet o allmän sjukkänsla...smått illamående..FAN; detta är självförvållat, åh vad jag hatar mig själv för i fredags...Jag har förstört denna dag och kanske några jobbdagar. JAG FÅR INTE VA SJUK! jag dör då... Tror dock att jag varit på gränser några veckor...men kände mig bättre förra...sen utsätter jag mig för risker...kyler ner mig, sover dåligt, förkylda barn, trotsar trötthet och stirrar upp mig, ut o gå skulle jag med en kompis, fast jag inte kände mig bra! väl hemma mådde jag skit, orkade knappt laga mat o kände mig illamående. (Men lagade så klart smarrig mat ändå!)

Har ätit alldeles för mkt idag och kaloririkt, men det är det jag ska så jag borde va nöjd...dock känner jag mig så svullen o äcklig...ska ta en dusch o sedan försöka sova lite tidigare, hoppas jag känner mig bättre imån. MÅSTE till jobbet. Fan om jag förstör mitt liv igen. Destrulktiva handligar o tankar får inte ta över! Jag mådde bra större delen av förra veckan, varför kan jag inte bara hantera känslor, press o stress på ett normalt sätt?? Varför kan jag inte bara få må bra och göra någon nytta, känna mening??

DET är inte värt den lilla kick som hätsätningar ger. Att spy förstör allt, jag blir ju fysiskt sjuk o klen av det! Var yr hela dagen igår...Så jävla ovärt...

Ska försöka att inte tänka för mkt på det hon sa igår, hon var ju ändå lite påverkad o är inte direkt känd för att vara smidig...

Skönt att skriva av sig, orkade inte det igår.

Shit vad jag är dålig på att skriva av mig... Men nu känner jag verkligen att det är på sin plats. Nu sitter jag och försöker uthärda lite ångest och hjärtklappning. Jag vill eg. bara ut o springa, fly från detta tillstånd. men jag får skylla mig själv!

Jag fattar inte vad jag håller på med...Jag har flyttat (i april) har ett nytt jobb och har varit glad flera gånger och kännt mig tillfreds i sommar. Sedan hände något? Var på semester en v med mamma o pappa, åt gott och försökte njuta. mamma lade någon dum kommentar första dagen o även några fler av dagarna. Kände mig iakttagen, utom kontroll, massa utmaningar osv. Kvällen då jag kom hem till min lgh skulle jag va duktig och ta en ND, men det var lite sent och jag kände mig alldeles för mätt så jag fortsatte. Jag bestämde mig för att hätsäta...jag fick en stor kick av det och längtade efter nästa tillfälle...ångest, jo visst, men jag ville mer. Sedan dess har det nästan varit regel istället för undantag varje helg eller åtminstone en gång i veckan, både planerat och oplanerat. Men det värsta är ändå att jag kännt det där suget...livsfarligt...jag vet! Och jo, jag blir rädd. FÖr någon vecka sedan blev det några stora ätningar tätt inpå,vilka resulterade i att jag mådde fysiskt dåligt i äver 2 v. Precis som jag kände mig i Halmstad då jag var sjuk hela tiden! Självklart blev jag rädd! Men ikväll hände det, det där förskräckliga suget...åh! inte bara sug, men lixom jag kan inte hantera vardagen och alla händelser så jag måste bara få fylla på och fylla på för att sedan fysiskt spy upp all stress och press! Ändå har jag mått ovanligt bra denna vecka och klarat jobbet bra, fått kontakt med personal, barn och föräldrar. Jättekul, men samtidigt skitsvårt och skrämmande. Jag är lixom fast, det är allvar, jag får inte fucka up! Jag måste vara duktig, glad och omtyckt och självsäker, rolig, fantasifull, entusiastisk och allt annat! det tar på krafterna att jobba 100% och ha så många nya uppgifter och människor omkring sig. Vet knappt var jag ska ta vägen...fast ändå känner jag att det är så bra.

Igår hade vi lite festligheter på stan (arbetskompisarna). Bowlade och åt (sen) buffé. Jag ägde verkligen på bowlingen! Haha. Blev helt shockad över hur bra jag var. Alla bara gapade o trodde jag ljög om att jag knappt aldrig spelar! "Du som är så liten och smal..." Fy fan vilken skön känsla det var. Jag var glad o ville dansa och skratta- Sedan var det buffe. shit, trodde jag skulle spricka, panik! Men men, klarade ju det med=) Dock tänkte jag att jag skulle ta det lugnt med ätandet idag och att kroppen kanske inte behövde så mkt. Har blivit många sena ätningar trots inget behov på kvällarna. Går o lägger mig full o spänd i magen= inte optimalt! Men jag måste ju vara ihållig, komma upp i massa kcal och öka i vikt.

Men ikväll...jösses- helt bottenlös (trots fysisk mättnad/fyllnad) åh, orka inte detta. Vad är det för känslor? Jag åt i 3 h. först ordentlig middag...sen en mega apelsin, men inte nöjd. skulle ha lite sött (en snusklubba) men kände detta sug---mätte upp en normalportion med glass (ny sort) den var sjukt god o beroendeframkallande...sedan blev det choklad, nötter och ca 2 literglass till...Var tvungen att "tömma" mitt i och skulle eg. slutat där men jag fortsatte på min dyra glass.... så otroligt bortkastat och onödigt! nu ångrar jag mig...men det värsta är att jag inte fått upp knappt hälften- visst jag vill/borde gå upp i vikt, men faaaan vad svårt det är! Jag är dessutom en sån himla hycklare...jag har faktiskt varit väldigt öppen med mina nya kollegor. sagt att jag tycker jag är flr smal och ska gå upp några kg, gärna muskler, att jag äter massor på kvällarna och ordentligt hela tiden, verkligen försöker gå upp...jo visst, det är ingen lögn ju, men jag håller så hårt på hur jag äter ju...dock ser de att jag verkligen äter ordentligt. En kollega sa när vi åt buffe att jag borde ha grym ämnesomsättning.."ja, det tror jag med!" säger jag...åh, jag lurar väl både mig själv och andra. De tror jag är naturligt smal o kan äta mängder...har även sagt vid flera tillfällen när fika o gottigheter kommer på tal att jag brukar kränga en Ben & Jerry.s varje fredagskväll...visst, men vad jag utelämnar är ju att jag spyr upp det mesta.. Jag försöker verkligen unna mig o njuta men det är galet svårt och fortfarande lite förbjudet. Ibland kommer jag på mig själv med att nästan skryta om vad jag ätit på kvällen eller om man bakar eller så...undrar vad de tänker då? Yeah right? De vet inte om att jag har kroppsångest och viktnojja och att detfaktiskt är en kamp mellan mig och matoch kroppstankar. Jag är så medveten om kalorier och näring o hit o dit, men jag kan ju inte släppa det o våga gå upp. Jag borde inte ens sagt något om någonting rörande min kropp o ätande...varför så öppen helt plötsligt, dessutom berättade jag för 2 kollegor att jag mått dåligt o varit deprimerad o ska ta prover o så...hm..fast det kanske är ett friskhetstecken (från depression iaf, att jag börjar få lite perspektiv på det hela?) Just det en kollega som jag pratar mkt med som också är smal, frågade om hon fick fråga vad jag väger..då svarade jag snabbt, nej helst inte...(misstänksamt?) hon drog till med en vikt på 5 kg mer än min nuvarnde o frågade om jag vägde mindre än det...ja, sa jag då, och att jag inte fattar att vågen visar så lite som den gör när det inte ser ut som att jag väger så lite...,inte så smart kanske...det är väl avslöjande...(skev kroppsuppfattning eller så..?=

Men åh, varför hände detta ikväll??! har ju mått bra denna vecka! Måste jag förstöra eller är det ett sjukt sätt att fira/unna sig saker när det flyter på?? Sedan kommer straffet. hätsätning och kräkningar tills huvudet spränger. så galet onödigt.

Kanske inte är så bra på att bo själv iaf...

Nu blir de sjukt långt detta, men jag har inte skrivit på ett halvår, måste nu!

har vägt mig både hemma (föräldrarna) och på sjukhuset för någon v sedan o vikten är nere på de siffrorna som den var då jag började behandlingen...gick ner kanske 2 kg i våras iomed sjukdom o stress på jobbet...inte bra. kan ju lixom inte ta igen det...Dessutom känner jag mig så fläskig...men ändå för smal. blir tokig. Ser ju mina bröstben framför allt o smala armar (fast ändå inte fasta...) har blivit så lat med att använda kroppen med...borde verkligen starka upp den känner jag. Har riktigt ont i svanken, stel i skuldror o axlar o magmusklerna börjar bli osynliga o slappa. Har faktiskt ibland haft svårt att hålla mig längre perioder, knipövningar behövs? shit...

Jösses....lämna feedback om ni vill, nu har jag äntligen skrivit av mig massor (fast lite eg.) cred till alla som orkade ta sig hit!!!

Nya tag i morgon!