Är inte pigg ännu...Sedan i söndags har näsan börjat rinna och jag känner mig allmänt dålig. Huvudvärk och yrsel är givna biverkningar om jag är lite förkyld...

Bjöd en killkompis på "semmelfika" igår. Vi hade pratat om det en vecka så det gick lixom inte slingra sig. Det är jobbigt att äta semla (och kakor) så ofta! Åt ju en superstor i fredags... Men dessa semlor jag gjorde var väldigt goda! Dessutom vet jag ju hur mkt det bör vara i dem för att det inte ska bli äckligt. Kunde dock inte kolla kcal innehåll eller väga upp fyllningarna då mamma satt vid köksbordet och läste...(hon ville nog ha koll...)

Jag har dock en liten teori till varför jag blev sjuk denna gång. I fredags åt jag ju en semla med kollegorna, när vi lämnade varandra (efter några timmar) Kände jag ett stort motstånd till att åka hem! Ångest för semlan osv...Gick en powerwalk i stan i bitande kyla och när jag satte mig i bilen var jag svin kall. Gick in i en mataffär innan jag åkte hem, då började ju blodsockret att dala på allvar och ångesten steg nog med (inför helgen, semlan och annat med säkert..) Jag mådde skit och trodde hjärtat skulle slå sönder bröstet! Läskigt och tårarna gick inte att hålla tillbaka. Dessutom hade jag fått en träningsvärk som hette duga...Min kropp mår verkligen inte bra av dessa små "attacker" då hjärtat slår så hårt och jag blir helt skakig. Det hände igår med. MEN under tiden som jag åt kvälssmat, dessutom kände jag mig stressad. Innan sängdags var jag så klart tvungen att småträna lite, kanske 15 min max...Men kroppen skulle nog eg behöva massa vila och NÄRINGSRIK mat, inte massa socker och fett och snabba kolisar som får min kropp och sinne att reagera på detta sätt...Det är det inte värt. Jag blir bara så rädd att det alltid kommer att vara så här, att något är fel. Idag har jag kännt mig wierd hela dagen. Förkylningen är inte bättre och det har kännts som att jag haft lågt blodsocker hela dagen, trots bra frukost (gröt, mandlar, ägg, mjölk och frukt- som vanligt) Men ändå har jag kännt mig konstig, hjärtat slår konstigt och det känns som att något inom mig inte kan hålla ihop kroppen lixom, den känns bortom min kontroll. Det känns som att jag småskakar inombords.  det är jättesvårt att beskriva. Vet inte vad det kan vara...vätskebrist?

Var dessutom dum och var och åt med en kompis på stan, på ett fik, hon kom lite sent och mitt blodsocker var verkligen lågt. Jättejobbigt, dessutom var maten dyr och en besvikelse...En annan sak som stör mig är att hon äter så jävla lite. Hon äter lite snabbare än mig men hon äter mindre än mig...(det påverkar mig lite...Kan ju inte äta mer eftersom att "jag är den med äs...") Men ibland undrar jag. Allt ska vara så "nyttigt" (med henne) när vi pratar mat eller lagar eller äter.

Sedan att jag spydde och det där i söndags gjorde väl mig inte direkt friskare i min förkylning/eller i mitt mående... DUMT.

Men nu tror jag inte det blir några mer semlor på ett tag...(Fast mamma kanske "tvingar" mig...) Well, jag vill känna att jag mår bra av det iså fall.

Har haft så lite matkontroll nu de senaste dagarna så det kan faktiskt vara lite därför jag känner mig "wierd" och lite stressad inuti...Vad tror ni det kan bero på? 

Efter lunchen, som var sådär, segt kött och inte så spännande, är halvsjuk och känner mig allmänt wierd, familjen åker iväg en lite runda och jag äter en apelsin till efterrätt. Sedan vill jag bara "göra något förbudet"...tar fram en förpackning glass, mm ok gott men är egentligen inte sugen. Har kännt ett litet behov av att äta och spy ett tag, samt drömt mardrömmar om det...

Alltså blev det att jag åt det ena och det andra, bara för att jag kunde...Fick små ångest efteråt och ångrade mig, fan...dessutom fick jag inte upp allt, ens hälften?? Visste inte om jag skulle våga lämna ett av paketen i papperskorgen, men det gjorde jag. Nu kom de hem, och skulle fika, jag sa att jag redan fikat..

"så tidigt" sa mamma misstänksamt...Ja, eller mer som efterrätt svarade jag...var sugen...Hmmm, undrar om hon drar några slutsatser av detta...Ska nog gå ner till deras fikabord och se om hon ser misstänksam ut, samt kolla vad hon äter...prata lite allmänt. Är ju alla <3-sdag!

Puss

Veckorna bara rullar fram! Har hunnit med massor med jobb och det har varit lite stressigt... Huvudvärk varje dag, måste lära mig slappna av och stressa ner...Seminariumet var bra och det handlade i stora drag om att "bestämma sig", alltså på riktigt bestämma sig. Vilja, våga och ha ett mål. Men om man inte bestämmer sig kommer det inte gå så bra som man hoppas och vill. Funderade verkligen på det i samband med äs och så. Jag hade inte bestämt mig på riktigt när jag började behandling, jag kastades in i det känns det som och jag längtade tills jag skulle kunna köra på "mina rutiner" och trygg mat. Jag vågade inte fullt ut och gick väl in i det halvhjärtat. Även om jag ville övertyga alla om att jag verkligen kämpade på allvar. Visst, vissa dagar kämpade jag verkligen och jag är stolt över det jag uppnådde. Det stärkte mig och jag hade nog inte varit där jag är idag om ja avstått...sjukt svårt att avgöra, men nu valde jag ju den vägen (ok, inte helt själv, var där endel för andra med...) Men jag kände att jag måste ju ge det en chans, sen att jag kan längta efter att vräka i mig och spy tex, det visar ju att jag inte riktigt bestämt mig för att lämna det bakom mig...

Det var en inspirerande föreläsning iaf och den gav mig lite ny energi och jag tänkte nog lite annorlunda några dar. Den veckan utmanade jag mig massor med ska ni veta! Vi åt på Max (jag o pappa, galet sunkigt men orkade inte bry mig så mkt...) sedan var det tårta på jobbet (födelsedag, så det var svårt att undvika...)

Dagen efter var det "gudomliga semlor" (dock tyckte inte jag det, hade lika gärna kunnat låta bli) samma dag var det underbar morotskaka (min favvo, den var SJUKT god) Dock ångest för båda på samma dag! (dock små bitar...) Sedan var jag och gikade med kollegorna, stöööört stora kakor/bakverk...

Idag var vi och fikade igen, lite nervöst, för vi skulle alla ha en Semla (igen!!) och jag skojar inte när jag säger att de var Sveriges största. En kollega tog en förra gången och jag tänkte då att "en sån skulle jag alllllldrig klara! Fy, men, alla tyckte den var stor som en middag och någon av oss hade nog gärna delat! Men, alla, inklusive jag, åt upp hela! Shit vilket illamående kan jag påpeka och jag var på väg till toan flera gånger, mådde så illa o var så full i magen...usch...Hade bestämt att inte äta hela...eller nästan att ta en macka istället, men när jag är med dem så tar tankarna inte så stor plats och jag kan njuta lite (liiite) dock är det stört jobbigt! Jag ska inte ljuga..Men det är...ok, ändå-

Gosh, jag mår verkligen bra av att vara i deras sällskap och jag kan skratta lite! Fattar inte att de vill ha med mig! De har har arbetat ihop i över tio år och fikat där flera år säkert...också frågar de mig...så himla gulliga..Åh...Nu är det lov så jag kände bara att självklart ska jag ta en bamsefika med dem.

Detta hände sedan; jag fick massa tankar och ångesten verkligen kröp i mig och jag ville bara försvinna, eller åtminstone inte åka hem! Visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag gick en Pw i staden och kylan var fruktansvärd men jag var tvungen. Hade sån sjuk socker/koffeinkick med! Galet. Handlade på vägen hem och när jag skulle köra hem så antar jag att blodsockret var lågt (satt på fiket ca 2.5h) och jag hade ångest och hjärtat slog och jag var skakig och jag visste inte om jag skulle kunna köra hem! Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan de bara rann nerför kinderna, vet inte varför, men jag tror att jag vara glad och lättad på samma gång som jag var förtvivlad över att dessa tankar och signaler i min kropp är starka fortfarande. Jag blev så arg på min kropp som verkar så klen...

En kollega sa att hon var mätt hela kvällen efter semlan förra gången, visst jag var mätt, fast ändå inte och jag kände ett starkt behov av att äta min middag ca 3.5 h efter semlan...onormalt? Hur kan min kropp kräva mer mat efter den om den är så stor och så mäktig?? Man borde bli jättemätt av en sån stor...Fattar det inte! Har jag hög förbränning eller beror det på undervikt? Fattar det inte och jag orkar inte ha det så! Orkar inte var så beroende av att äta "rätt" och ordentligt...orkar inte det längre. Vill bara radera alla filer i huvudet som har med äs att göra. slippa tänka och oroa sig för att må skit rent ut sagt...För det gör jag om jag inte äter "bra".

Det jobbiga just nu är att det antagligen kommer bli två semlor till, inom kort! Lovade mamma att äta en i helgen och bjöd hit en kompis som med var sugen...fan skulle tagit en macka idag! Hatar att bo här när man blir "tvingad" och ifrågasatt hela tiden om varför man inte vill ha en semla eller fika med föräldrarna. Skulle ju kunna säga sanningen; att jag inte ser någon mening med det eller kan njuta av det i deras sällskap. Pappa slukar sin innan mamma/jag ens hunnit sätta oss och mamma ser mest besvärad ut och vill få det överstökat...båda är tysta och det hela är över på några minuter...Mysigt(!)

Idag åt alla i samma takt och NJÖT, tog kanske lite mer än 20 min att få i oss dem? och vi hade TREVLIGT!!

Men jag ska klara detta...

En grej till; förra året pallade jag inte att äta en semla (liten) på villan, för det var chokladmjölk till, året dessförinnan åt jag med nöd och näppe en halv (köpt, fast hemma) Ångest som bara den...Så man kan väl kalla detta framsteg? Trodde som sagt aldrig att jag skulle palla denna semla idag...Hm.

Ursäkta för att jag gör en så stor grej av detta, men här är enda stället där jag verkligen kan prata ut och få ur mig detta och förhoppningsvis få lite stöd och pepp!