Shit vad jag är dålig på att skriva av mig... Men nu känner jag verkligen att det är på sin plats. Nu sitter jag och försöker uthärda lite ångest och hjärtklappning. Jag vill eg. bara ut o springa, fly från detta tillstånd. men jag får skylla mig själv!

Jag fattar inte vad jag håller på med...Jag har flyttat (i april) har ett nytt jobb och har varit glad flera gånger och kännt mig tillfreds i sommar. Sedan hände något? Var på semester en v med mamma o pappa, åt gott och försökte njuta. mamma lade någon dum kommentar första dagen o även några fler av dagarna. Kände mig iakttagen, utom kontroll, massa utmaningar osv. Kvällen då jag kom hem till min lgh skulle jag va duktig och ta en ND, men det var lite sent och jag kände mig alldeles för mätt så jag fortsatte. Jag bestämde mig för att hätsäta...jag fick en stor kick av det och längtade efter nästa tillfälle...ångest, jo visst, men jag ville mer. Sedan dess har det nästan varit regel istället för undantag varje helg eller åtminstone en gång i veckan, både planerat och oplanerat. Men det värsta är ändå att jag kännt det där suget...livsfarligt...jag vet! Och jo, jag blir rädd. FÖr någon vecka sedan blev det några stora ätningar tätt inpå,vilka resulterade i att jag mådde fysiskt dåligt i äver 2 v. Precis som jag kände mig i Halmstad då jag var sjuk hela tiden! Självklart blev jag rädd! Men ikväll hände det, det där förskräckliga suget...åh! inte bara sug, men lixom jag kan inte hantera vardagen och alla händelser så jag måste bara få fylla på och fylla på för att sedan fysiskt spy upp all stress och press! Ändå har jag mått ovanligt bra denna vecka och klarat jobbet bra, fått kontakt med personal, barn och föräldrar. Jättekul, men samtidigt skitsvårt och skrämmande. Jag är lixom fast, det är allvar, jag får inte fucka up! Jag måste vara duktig, glad och omtyckt och självsäker, rolig, fantasifull, entusiastisk och allt annat! det tar på krafterna att jobba 100% och ha så många nya uppgifter och människor omkring sig. Vet knappt var jag ska ta vägen...fast ändå känner jag att det är så bra.

Igår hade vi lite festligheter på stan (arbetskompisarna). Bowlade och åt (sen) buffé. Jag ägde verkligen på bowlingen! Haha. Blev helt shockad över hur bra jag var. Alla bara gapade o trodde jag ljög om att jag knappt aldrig spelar! "Du som är så liten och smal..." Fy fan vilken skön känsla det var. Jag var glad o ville dansa och skratta- Sedan var det buffe. shit, trodde jag skulle spricka, panik! Men men, klarade ju det med=) Dock tänkte jag att jag skulle ta det lugnt med ätandet idag och att kroppen kanske inte behövde så mkt. Har blivit många sena ätningar trots inget behov på kvällarna. Går o lägger mig full o spänd i magen= inte optimalt! Men jag måste ju vara ihållig, komma upp i massa kcal och öka i vikt.

Men ikväll...jösses- helt bottenlös (trots fysisk mättnad/fyllnad) åh, orka inte detta. Vad är det för känslor? Jag åt i 3 h. först ordentlig middag...sen en mega apelsin, men inte nöjd. skulle ha lite sött (en snusklubba) men kände detta sug---mätte upp en normalportion med glass (ny sort) den var sjukt god o beroendeframkallande...sedan blev det choklad, nötter och ca 2 literglass till...Var tvungen att "tömma" mitt i och skulle eg. slutat där men jag fortsatte på min dyra glass.... så otroligt bortkastat och onödigt! nu ångrar jag mig...men det värsta är att jag inte fått upp knappt hälften- visst jag vill/borde gå upp i vikt, men faaaan vad svårt det är! Jag är dessutom en sån himla hycklare...jag har faktiskt varit väldigt öppen med mina nya kollegor. sagt att jag tycker jag är flr smal och ska gå upp några kg, gärna muskler, att jag äter massor på kvällarna och ordentligt hela tiden, verkligen försöker gå upp...jo visst, det är ingen lögn ju, men jag håller så hårt på hur jag äter ju...dock ser de att jag verkligen äter ordentligt. En kollega sa när vi åt buffe att jag borde ha grym ämnesomsättning.."ja, det tror jag med!" säger jag...åh, jag lurar väl både mig själv och andra. De tror jag är naturligt smal o kan äta mängder...har även sagt vid flera tillfällen när fika o gottigheter kommer på tal att jag brukar kränga en Ben & Jerry.s varje fredagskväll...visst, men vad jag utelämnar är ju att jag spyr upp det mesta.. Jag försöker verkligen unna mig o njuta men det är galet svårt och fortfarande lite förbjudet. Ibland kommer jag på mig själv med att nästan skryta om vad jag ätit på kvällen eller om man bakar eller så...undrar vad de tänker då? Yeah right? De vet inte om att jag har kroppsångest och viktnojja och att detfaktiskt är en kamp mellan mig och matoch kroppstankar. Jag är så medveten om kalorier och näring o hit o dit, men jag kan ju inte släppa det o våga gå upp. Jag borde inte ens sagt något om någonting rörande min kropp o ätande...varför så öppen helt plötsligt, dessutom berättade jag för 2 kollegor att jag mått dåligt o varit deprimerad o ska ta prover o så...hm..fast det kanske är ett friskhetstecken (från depression iaf, att jag börjar få lite perspektiv på det hela?) Just det en kollega som jag pratar mkt med som också är smal, frågade om hon fick fråga vad jag väger..då svarade jag snabbt, nej helst inte...(misstänksamt?) hon drog till med en vikt på 5 kg mer än min nuvarnde o frågade om jag vägde mindre än det...ja, sa jag då, och att jag inte fattar att vågen visar så lite som den gör när det inte ser ut som att jag väger så lite...,inte så smart kanske...det är väl avslöjande...(skev kroppsuppfattning eller så..?=

Men åh, varför hände detta ikväll??! har ju mått bra denna vecka! Måste jag förstöra eller är det ett sjukt sätt att fira/unna sig saker när det flyter på?? Sedan kommer straffet. hätsätning och kräkningar tills huvudet spränger. så galet onödigt.

Kanske inte är så bra på att bo själv iaf...

Nu blir de sjukt långt detta, men jag har inte skrivit på ett halvår, måste nu!

har vägt mig både hemma (föräldrarna) och på sjukhuset för någon v sedan o vikten är nere på de siffrorna som den var då jag började behandlingen...gick ner kanske 2 kg i våras iomed sjukdom o stress på jobbet...inte bra. kan ju lixom inte ta igen det...Dessutom känner jag mig så fläskig...men ändå för smal. blir tokig. Ser ju mina bröstben framför allt o smala armar (fast ändå inte fasta...) har blivit så lat med att använda kroppen med...borde verkligen starka upp den känner jag. Har riktigt ont i svanken, stel i skuldror o axlar o magmusklerna börjar bli osynliga o slappa. Har faktiskt ibland haft svårt att hålla mig längre perioder, knipövningar behövs? shit...

Jösses....lämna feedback om ni vill, nu har jag äntligen skrivit av mig massor (fast lite eg.) cred till alla som orkade ta sig hit!!!

Nya tag i morgon!

 

Sofie

28 augusti 2010 15:15

Du verkar ha en tuff kamp, men att du ändå kan få perspektiv på vad som är rätt och fel är ett gott tecken. Nästa steg (som du vet) är att hindra dig själv från att göra fel val. Behåll maten, stå ut ångesten och inse att det inte är så farligt. Omge dig av människor som får dig att må bra, och försök att sysselsätta dig (inte aktivt) för att undvika hetsattacker. Du är värd det bästa. Hoppas att du följer upp med flera blogginlägg, är nyfiken på hur det går för dig. Peppkram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Help, I have done it again, I have been here many times before...   Jag har stooora mängder igen... försökte stå emot länge ikväll, men det var starkare... Jag orkar inte prata om mina känslor inför allt, jag vet inte vad jag ska göra av ...

  Nu ska ni få höra...Jag har gått upp 4 (!!!) kg sedan jag sist skrev, helt galet, jag har alltså ökat nästan ett kg i snitt/månad... När jag innan fikat hemma hos mamma och pappa ställde mig på vågen idag fick jag nästan en chock, känslorna välde...

Dagarna och veckorna rullar på! Har haft en riktigt skön långhelg fylld med glass, solande, slappande och allmänt välbefinnande i värmen. Åt den årliga trerättersmiddagen på nationaldagen, den här gången var den mkt lättare än föregående år! jag åt n...

Jag väljer att "spara" det jag tänkt skriva om jobbet för att det i slutet av dagen idag kändes lite bättre och lättare. Jobbigt att gå till jobbet idag dock! Inte helt smärtfritt heller på konflikt och irritationsfronten...åh, detta förstör så mkt. ...

De senaste dagarna har verkligen varit överväldigande...usch.   Ett riktigt uppvaknande? ...PÅ ett annat uppvaknande?   För att göra en lång historia kort så var jag och mamma på "karnevalsmarknad" och där hade Herbalife ett tält med coacher,...