Help, I have done it again,

I have been here many times before...

Jag har stooora mängder igen... försökte stå emot länge ikväll, men det var starkare...

Jag orkar inte prata om mina känslor inför allt, jag vet inte vad jag ska göra av min oro, stress, ångest, rastlöshet, trötthet...Jag önskar att jag kunde stå emot! Det har hänt varje helg 3 v i rad! Kan ni fatta? jag vill inte! Jag blir lite rädd faktiskt...Varför detta behov igen? Jag trivs ju inte med min växande kropp, så varför göda den mer? Kan jag inte bara ta hand om den på rätt sätt? Med bra kost, motion o vila som en normal människa?

Jag har en slags längtan till detta igen, det är som en kär gammal vän...Jag antar att jag är rädd för släppa taget om den! Precis som att någon snart kommer att ta ifrån mig detta. Denna sak som jag sysslat med i flera års tid, men som jag ju vill bli fri från egentligen, annars är man väl sjuk?

Åh jag var sååå grymt nära att stå emot ikväll. JAG ÅNGRAR MIG MASSOR... Det värsta är denna känsla av äckel och skam som kommer efteråt. Fast nä, det värsta är nog ändå att jag tycker mig kunna äta mer och mer varje gång! Jag vill så länge som möjligt slippa gå och spy, men jag vet ju att det är oundvikligt till slut. Även om jag inte får upp allt, kanske hälften, så fortsätter jag att göra det? Man blir INTE smalare, det är antagligen ganska dumt att tro, men det är ju känslan, kickarna jag får under själva akten, så att säga... Kan inte ens avgöra hur mkt jag fick i mig, det enda jag vet är att jag åt i ca 2 h...japp, jag var sjukt full i magen sen och hade knappt någon känsel i munnen för allt tuggande, alla olika konsistenser och smaker. FY FAN VAD OVÄRT! Jag hade bestämt mig för att försöka njuta, ta det långsamt, men efter en halvtimme kommer hätsen...den där "passa på" känslan. " Nu måste jag ju ändå spy så varför inte proppa mig till bristningsgränsen?? ...Usch...jag är elak mot mig själv, och jag ljuger ju för andra...Jag har fortfarande min mörka hemlighet... Den som faktiskt upptar endel av min tankeverksamhet och spär på mitt missgillande av mig själv och min kropp... det är bara det är jag känner mig som en jävla fake, jag vet inte vem jag är större delen av tiden, vad jag vill, hur jag ska spendera mina lediga timmar osv...Avskyr detta...Jävla ätsörning som inte vill släppa taget, eller är det jag som inte vill släppa taget om den??

Frågan som jag åter ställer mig är varför vill jag göra detta? Vad tjänar det till? Det ger väl mig ingenting egentligen?

Svaret är antagligen att jag har svårt att hantera kontrollförlust, eller upplevd sådan! Jag blir stressad, nervös, rastlös...

Hoppas på en bättre vecka nu!

Nu ska ni få höra...Jag har gått upp 4 (!!!) kg sedan jag sist skrev, helt galet, jag har alltså ökat nästan ett kg i snitt/månad... När jag innan fikat hemma hos mamma och pappa ställde mig på vågen idag fick jag nästan en chock, känslorna välde fram, blandade känslor. Jag har givetvis kännt i kroppen och knoppen att de förändrats, en del ångest över detta har funnits, men jag är en sådan livsnjutare att jag bara inte kan låta bli att unna mig saker och njuta av allt det goda här i världen. Det betyder mkt mer än en slank och vältränad kropp. (Visst skulle jag kunna tighta till mig och stärka upp mina arma muskler lite..) Jag har kännt att jag orkar mer, både psykiskt óch fysisfk. En kväll efter ett 10 h arbetspass tog jag en runda ute innan jag åkte hem, plötsligt började jag springa, och det var så skönt att jag inte ville sluta! Jag har aldrig kunnat springa! Blev så glad över detta...

Fatta, jag har inte vägt så här mkt på flera år! sedan högskoletiden...2008?? OCH helt på egen hand, inga ND, inga matscheman, ingen ätträning eller liknande. SJÄLV, jag, att jag äntligen klarat det?! SUnt förnuft, tallriksmodellen till största delen, regelbundet och bra, varierat ätande, men främst mellanmål, fikor och kvällsmål, det där lilla extra varje dag i dessa måltider! Att unna sig saker har aldrig varit så effektivt (även om riktig mat kanske är att föredra??  men man måste tänka på själen med!) 

Sommaren var inkörsporten till mitt njutande... jag kunde koppla av på ett sätt som jag knappt kunnat under flera år. Jag åt och njöt, umgicks, var själv, tog dag för dag...Bytte jobb (tyvärr, igen...trivs inte så bra, men det får gå)

Kvällsäter som aldrig förr, skämt å sido, det funkar för det mesta och jag VILL göra det, inte för att jag behöver eller är hungrig kanske, utan för att JAG vill och är sugen. Jag KAN, ingen behöver säga någonting om det och jag kopplar av på detta sätt. DOck inte sagt att det inte går över styr ibland. (Som i fredags tex...shit vilken överätning...ca 3 h, kräktes i två omgångar...)

MEN åter till känslorna från idag :

Visste inte hur jag skulle känna. jag valde att berätta för mamma o jag
blev alldeles tårögd, mest för att hon blev så himla glad, men samtidigt av
rädsla för att jag kan öka såå mkt på kort tid och även glädje över att lyckas...Pappa fick senare också veta,
och vet ni vad de berättade? Att de märkt stor skillnad på mitt mående sen
innan sommaren, att det lyser om mig, att jag är vacker och att jag ser
attraktiv ut...Det värmde (att även min bror tidigare sagt att ingen kille kommer vilja ha mig om jag är sådär smal)... Vi skulle just lägligt också fika, princesstårta.
Jag kände för att börja storböla, men kände mig stark och tog en stor bit, tom
lite extra, för att min bror med gjorde det. Och jag njöt, både av stunden och
av tårtan...fan vilkne härlig känsla! Jag mådde så bra där och då. Kände mig så stark. Tankarna vändes på rätt håll; jag klarar allt, jag kan göra det jag vill, utan begränsningar, precis som jag känner! Jag är starkare i psyket och jag har även de senaste veckorna förvånats över hur mkt jag orkat, tex gå raskt i en timme om jag känner för
det! Jag har bestämt mig för att det är nu det verkligen har vänt på riktigt,
jag gör något bra av detta istället för att må dåligt! Mamma och pappa blev så glada och de verkade stolta.

Nu ikväll fick jag ett fint sms av pappa och han brukar inte skriva sånt här precis. Så här stod det:

Hej

Kul att du är så pigg

du är jättesnygg, det lyser om dig! Kram

Fatta vad det värmde! Då ska ni veta att jag just idag ser trött ut pga händelserna i fredags, varit förkyld och har mensvärk! haha...alltid uppmuntrande med en sån kommetar sådana dagar.

Åh, jag känner mig så upprymd. Dessutom pratade jag med en kompis ikväll, hon mådde inte bra och behövde prata av sig. Hon avslutade samtalet med att säga att jag är hennes bästa vän som alltud lyssna och som hon litar mest på! Utan att jag fattar det? Så underbart...