Denna dagen har varit aningens omtumlande. Jag var på min första bedömningsdag på dagvården! Var så klart lite nervös innan, men såg även fram emot det. är så sjukt uttråkad o rastlös...Ex.arbetet får nämligen vila tills imorgon. Dock läser ja ett annat och ska opponera på det.

Anyway, det började väl bra, jag träffade tjejerna, vi presenterade oss. Självklart är man nyfiken på dem, de verkade iaf helgoa! Jag fick skriva en massa, och gjorde några uppgifter med en av behandlarna.

Sedan var det dags för "kontroll" vägning, mätning och blodtryck. Blod trycket hade gått upp lite, 100/59 (säkert för stressen?). Det kändes ju bra iaf. Sedan, då det var dags för vågen...trodde ju att jag låg som innan, kanske några hekto upp, eftersom jag ätit lite onyttigt i helgen (och hetsat 2 ggr i fredags utan att få upp så hemskt mkt)

Men! Till min förvåning, hade jag gått ner. jag fatta inget? har ju ökat lite på maten (dock inte så mkt som jag skulle, dåligt, jag vet!)

jag måste ha varit uttorkad eller nåt...så lite var längesen jag vägde (fast det vet jag inte säkert, eftersom jag bara kan väga mig hos föräldrarna på morgonen) Jag var även längre än jag varit tidigare? Huh´lixom... Har de fifflat på siffrorna för att man ska få ett lägre BMI? ah, jag fattar inget. Men jag blev lite arg på mig själv, men samtidigt glad, eftersom min kropp verkar ha bra förbränning eller nåt...Bmi landade (av mina beräkningar) på ca 15.6

Detta ser inte bra ut i praktiken, men jag känner mig ju inte så dålig. och jag tycker inte jag är så särskillt smal, mer normalsmal.

Det värsta med denna dagen var att vi pratade om utbildning och framtid, de tyckte alla att jag borde ta studieuppehåll och koncentrera mig på att bli frisk! Nej, jag har ju planerat så bra...vill ju plugga mer. Vill vara kvar här- 100 tankar for genom huvudet; hur ska jag kunna bo här om jag inte pluggar ?(studentlgh), var får jag pengar i från?  Ska jag säga upp lgh? tacka nej till kurserna? ringa försäkringskassan? vad ska jag göra? Ville bara gråta och förbanna mig själv för att det gått så här längt. borde jag inte klara ut detta själv? Fan vad dum jag varit. Kommer jag någonsin att få ett jobb? kommer jag att bli som jag var förut? Vad händer om jag lämnar ätstörningen? kommer folk att bry sig? kommer de tycka att jag är intressant, rolig, snäll? Vad är jag utan den då? är jag en lärare? en flickvän? en bra kompis? Ska jag berätta för min familj om hur det verkligen ligger till? Hur kommer de ta det? åh....Jag vill inte tänka på detta, utan bara fungera som "vanligt", fast utan all ångest och konstiga tankar förstås.

Får se hur det känns på ons och torsdag...

Igår natt...alltså jag vet inte vad som kom över mig. Men hela kvällen var jag så sur på mamma! I Helgen var jag hemma, det blev en del "onyttigt", kyckling inlindad i bacon med jasminris, gräddsås, (tog även lite likör). Lördag jasminris, lördag var det fika i kyrkan, (inte ens gott) söndag var värsta dagen! mammas feta köttbullar, ca hälften grädde och ströbröd, stekta i massor av smör, gräddsås, tur att det var potatis till! Sedan lussekatt + mitt mellanmål (inte heller så gott med lussekatt...men "måste" ju smaka för att göra mamma glad...) Sedan på kvällen; typ pannkaksrulle, med fyllning av mascarpone, äcklig Lidl skinka och ketchup bland annat..."pannkakan" var mer som en muffinssmet, massor med smör och vitt mjöl! Det blev bara för mkt sådan på kvällen när jag duschat o kommit tillrätta i Halmstad!

Jag var sur på mamma för att hon äter så lite, hon gillar väl ens inte ris, (tar ca i sked) och ändå måste jag äta det? Jag tycker det är äckligt! Och allt det fettiga, fy vad jag blir äcklad. Hatar grädd och smörsmak! det blir ju helt fett på läpparna och i halsen och allt är bara så snuskigt!

Det låg jag ock tänkte på hur länge som helst. självklart ville jag hetsäta med, det blir aäätid sånt sug när jag inte får äta mig riktigt mätt, har kontroll eller får välja det jag tycker om. Helt sjukt, jag vet! och jag sa till mig själv att skita i vad maten skulle bli hemma, utan bara äta som mamma gör. Och det lyckades väl ganska bra. Jag tog så lite som hon, får att se om man blir mätt, o visst, jag var inte hungrig, men inte direkt mätt heller. Antar att det känns så när man äter så mkt omättat fett. Men jag kände mig så äcklig och "oren"

Sedan när jag kramade mamma i helgen kände jag hur fruktansvärt benig och äcklig hon är! Fy, de är hemskt. jag mår dåligt, och hon äter ju så sjukt dåligt (lite) Hon ljuger om vad hon äter med, har jag märkt (gör ju jag med, bara för att hon ska bli nöjd)! Så otroligt löjligt!

Detta påverkar mig mer än vad jag verkligen vill! De är så svårt att bli frisk när jag är hemma! Det är så svårt...Berättade detta för sjukgymnasten, och hon sa att hon verkligen förstod och att jag nog inte borde vara med min mamma i såna situationer, men mat måste man ju äta!

Jag undrar verkligen hur det blir i jul. I natt, med min ångest, alltså jag lipade och var helt hysterisk...blev rädd för mig själv! Men ångest var det. Kunde verkligen inte rå för det. Tänkte nog på all mat, mammas beteende i ca 4-5 timmar i sträck? Helt sjukt och jag hatar det!

Men det blir ju som sagt värre då jag inte kan äta som jag vill, eller ens välja, komtrollera osv. Det enda jag kan kontrollera rdentligt är frukosten...

Julen kommer bli sååå jobbig med all fetto mat mamma lagar, men jag kommer äta det som går, och sedan ta frukt eller nåt. Kommer säga att jag mår illa, har ont i magen, eller nåt sånt...Äh, jag vill ju njuta, men när någon eller några i familjen är så fjantig med mat och allt sånt, så kan inte jag slappna av.

För pappa skulle jag kunna göra vad som helst. Jag vill inte att han ska vara orolig för mig. Jag vill gå upp i vikt för honom (och för mig), men det handlar ju inte bara om det...Jag fick pengar av honom, som han ville att jag skulle gå ut och äta för. Så gulligt! Men jag köper nog hem mat i så fall, eller köper nåt dyrare, som fläskfile=) dyr glass? nja, tror inte jag klarar det, men jag vill!

Oj, nu blev det långt som vanligt, men vara bara tvungen att skriva av mig!

Blev så rädd för mig själv i natt, och undrar vad det kom ifrån?

Jag får panik på mig själv!

I tisdags kunde jag inte tänka på annat än hätsätning...eller på allt jag ville äta. Fan, jag fick endel pointers på handledningen och det kändes bara för mkt!

Jag kommer aldrig bli färdig med detta arbete! Kände mig sååå stressad, och hur hanterar jag det? Med att äta i 1.5 timme...tills jag nästan spricker. Jag var bara tvungen! Orkade inte ta tag i nåt eller bry mig om att jag har ont i hjärtat hela tiden och att det säkerligen inte blir bättre av att proppa in saker och sedan spy tills det gör ont.

Fan, vad jag är misslyckad. Jag är faktiskt ganska dum i huvudet. För vet ni, jag ringde på ons morgon till kliniken och sa att jag känner sådan press o stress inför arbetet. Jag var också rädd för att gå dit, motvillig...Varför? För att det inte är bekvämt! Jag vet inte vad som kommer hända och hur jag reagerar! Dock gick jag på sjukgymnasttiden. Vi höll på i nästan 2 timmar. Det var bra! VI pratade lite, hon ställde frågor om kroppsuppfattning och liknande, gjorde några övningar, jag fick vara avklädd länge, och jag frös!

Usch, jag gillar inte att stå sådär bar. Inte inför någon annan och inte för mig själv heller. Känner mig sårbar då. Men övningarna var bra och jag fick reda på att jag har massa späninngar i övre delen av kroppen, att min hållning visar att jag inte mår bra och att jag har ganska bra rörlighet i kroppen för övrigt. Jag fick även bekräftat att min rygg inte är helt ok, den är lite sned, och det har den varit sedan jag var yngre, (typ skolios).

Jag är missnöjd med mig själv för att jag skulle plugga så himla mkt dessa dagar, men vet ni, jag hade kunnat spenderat min tid på kliniken för jag har inte gjort hälften av det jag tänkt! Min energi i huvudet har varit så grymt låg. känt mig helt apatisk och supertrött, fan vad typiskt. Nej nu växer stressen mer och mer. Har kollat tv o ätit sedan 19 (inte ätit hela tiden, men ni fattar).

Vid frukosten satt jag ca 2 timmar framför tv:n lunchen ca 1,5 och melliset ca 1,5H...fan idag har jag ätit lite extra onyttigt med! inte så bra, var sugen på att hätsäta, men jag stoppade mig. tog istället några kex efter lunchen, nötter och sesamkakor efter melliset, SAMT att jag åt godis!!! Eller, åt två små bönor, sedan fick jag panik, men jag fortsatte att "äta", körde Chew and spit-metoden...Ni vet, man tuggar, lite suger lite, utan att svälja för mkt, sedan spottar man. Så man får smak, konsistens osv. men jag fattar inte att jag kunnat proppa i mig sjuka mängder godis då jag var frisk. Det går bara inte nu! Pallar inte få det i min kropp. alla saker som anses "farliga" är hemska att äta utan att få ångest. tom de nyttiga myffinsen jag självgjorde, vägde o mätte och vet kaloriinnehållet/100g...ändå, det tar emot, bara för att det är en muffins. Så sjukt och jag hatar det. Idag i affäen längtade jag efter att köpa mig smågodis som de andra, glad tjejerna gjorde, de provsmakade och skrattade och det var så naturligt för dem. Jag vill! Jag vill kunna äta ur chokladaskarna på julen! Jag är bara rädd att det ska trigga mitt beteende och att inte kunna sluta äta- tur man är i sällskap. bara de inte märker ångesten.

Nej, nu måste jag läsa igen!

Hoppas några läsare fortfarande är kvar...men jag skriver mest för mig själv, och hoppas ju såklart på pepp och annat från underbara människor!

Förra veckan var jobbig. Har haft massa ångest för behandlingen! Jag vill inte, eller orkar inte, jag har inte tid just nu. Dessutom är jag rädd. Rädd för att möta mitt inre, ta tag i demonerna och få utlopp för känslor. är så stressad över examensarbetet och då har jag inte lust att vara borta flera dagar. Det kommer ta otroligt på energin. men jag antar att jag borde tänka positivt och se det som en utmaning, eller att man kommer ifrån ett tag. Jag ringde iaf kliniken förra veckan. jag sa hur jag kände och att jag tycker att det tar för mycket tid. vi pratade länge och kompromissade. jag ska vara där två dagar istället för tre (har ju skola en dag, annars skulle jag varit där fyra dagar).

Har skrivit matschema nu i en vecka, det var lite jobbigare än jag trodde. särskillt tankarna, att se dem på pappret. Jag skriver ju alltid upp det jag äter och räknar på det...men det kändes verkligen sjukt mkt (el, normalt) när jag skrev det där schemat. Trodde inte heller att jag skulle hätsäta nåt, men så blev det inte. Vetefan vad som tog åt mig i fredagskväll tex. hade gjort mYsigt med god mat, tänk ljus osv. sedan kunde jag bara inte sluta äta! Jag hade dessutom kakor och glass...nötter choklad, torkad frukt, ja, allt jag kom åt just då. helt sinnessjukt. så där var längesedan jag åt! Att jah inte kunde sluta, även om jag varit på toa och "tömt", så var jag helt galet omättlig, eller nåt...hade såna ryck, helt skakig...jag blir så rädd för mig själv då...Och sedan skulle jag skriva om det! det var jobbigt. kommer bli jobbigt att de ska läsa det med.

Idag var jag och pappa på restaurang, och jag ville verkligen utmana mig, jag tog det jag ville ha, på riktigt! pasta med stekt fläskfile, champinjoner, gräddsås med ädelost (+olja och lite annat) värsta feta rätten, och det var nog väldens största portion, alltså när jag fick in den, jag börja nästan lipa, kände bara, jag pallar ju aldrig äta så mkt, även om jag vill (inte om jag inte kan spy efter...men sånt vill ajg inte hålla på med, NEJ!)

Men rätten var sjukt god, åh, jag åt och njöt och sket i vad den innehåll för "onyttigt". Det som är mest jobbigt är att inte veta kalorimängden. Jag 'är besatt av den! Måste ha full kontroll över mina intag under dagen och jag HATAR det! Men idag sket jag i det. men rädd var jag, rädd att ploppa upp som ett fetto...

Det konstiga nu, är att jag åt lika mkt till mellis som jag brukar, och lika mkt till middag, nu är jag så mätt så jag vet inte vad. helt sjukt vad jag äter, fast jag inte är så jätte hungrig (inte nu ikväll iaf) äter för att jag "måste" ibland. Alltså, vad kommer denna kontroll av, och ångesten?

Jag kan alltså inte lyssna på kroppens signaler, det går inte, jag har kanske inga? känner mig bara äckligt stor och fylld lixom, men jag är inte nöjd... pappa blev nog glad iaf att jag åt nåt förutom sallad idag! "nu får du äta ordentligt sa han" Vi pratade och tog det lugnt med maten. han tittade inte för mkt på hur jag åt, utan verkade stötta mig och få mig att känna mig bekväm, trots att han nog inte vet om mitt kontroll behov eller ångesten...eller vet han?

Hade någon tanke på att spy, att jag inte kunde hantera det, gå bort och handla massor, för det ändå var försent. Men jag lyssnade till min sunda sida!

Yes!