Hoppas några läsare fortfarande är kvar...men jag skriver mest för mig själv, och hoppas ju såklart på pepp och annat från underbara människor!

Förra veckan var jobbig. Har haft massa ångest för behandlingen! Jag vill inte, eller orkar inte, jag har inte tid just nu. Dessutom är jag rädd. Rädd för att möta mitt inre, ta tag i demonerna och få utlopp för känslor. är så stressad över examensarbetet och då har jag inte lust att vara borta flera dagar. Det kommer ta otroligt på energin. men jag antar att jag borde tänka positivt och se det som en utmaning, eller att man kommer ifrån ett tag. Jag ringde iaf kliniken förra veckan. jag sa hur jag kände och att jag tycker att det tar för mycket tid. vi pratade länge och kompromissade. jag ska vara där två dagar istället för tre (har ju skola en dag, annars skulle jag varit där fyra dagar).

Har skrivit matschema nu i en vecka, det var lite jobbigare än jag trodde. särskillt tankarna, att se dem på pappret. Jag skriver ju alltid upp det jag äter och räknar på det...men det kändes verkligen sjukt mkt (el, normalt) när jag skrev det där schemat. Trodde inte heller att jag skulle hätsäta nåt, men så blev det inte. Vetefan vad som tog åt mig i fredagskväll tex. hade gjort mYsigt med god mat, tänk ljus osv. sedan kunde jag bara inte sluta äta! Jag hade dessutom kakor och glass...nötter choklad, torkad frukt, ja, allt jag kom åt just då. helt sinnessjukt. så där var längesedan jag åt! Att jah inte kunde sluta, även om jag varit på toa och "tömt", så var jag helt galet omättlig, eller nåt...hade såna ryck, helt skakig...jag blir så rädd för mig själv då...Och sedan skulle jag skriva om det! det var jobbigt. kommer bli jobbigt att de ska läsa det med.

Idag var jag och pappa på restaurang, och jag ville verkligen utmana mig, jag tog det jag ville ha, på riktigt! pasta med stekt fläskfile, champinjoner, gräddsås med ädelost (+olja och lite annat) värsta feta rätten, och det var nog väldens största portion, alltså när jag fick in den, jag börja nästan lipa, kände bara, jag pallar ju aldrig äta så mkt, även om jag vill (inte om jag inte kan spy efter...men sånt vill ajg inte hålla på med, NEJ!)

Men rätten var sjukt god, åh, jag åt och njöt och sket i vad den innehåll för "onyttigt". Det som är mest jobbigt är att inte veta kalorimängden. Jag 'är besatt av den! Måste ha full kontroll över mina intag under dagen och jag HATAR det! Men idag sket jag i det. men rädd var jag, rädd att ploppa upp som ett fetto...

Det konstiga nu, är att jag åt lika mkt till mellis som jag brukar, och lika mkt till middag, nu är jag så mätt så jag vet inte vad. helt sjukt vad jag äter, fast jag inte är så jätte hungrig (inte nu ikväll iaf) äter för att jag "måste" ibland. Alltså, vad kommer denna kontroll av, och ångesten?

Jag kan alltså inte lyssna på kroppens signaler, det går inte, jag har kanske inga? känner mig bara äckligt stor och fylld lixom, men jag är inte nöjd... pappa blev nog glad iaf att jag åt nåt förutom sallad idag! "nu får du äta ordentligt sa han" Vi pratade och tog det lugnt med maten. han tittade inte för mkt på hur jag åt, utan verkade stötta mig och få mig att känna mig bekväm, trots att han nog inte vet om mitt kontroll behov eller ångesten...eller vet han?

Hade någon tanke på att spy, att jag inte kunde hantera det, gå bort och handla massor, för det ändå var försent. Men jag lyssnade till min sunda sida!

Yes!