för kommentarerna! De får mig att förstå att jag inte är ensam! Underbara människor finns i min närhet utan att jag förstår varför. L, ditt inlägg beskrev allt såååå bra!! Det är vår verklighet. Vi "duktiga och snälla" flickor.

Min handledare på praktiken är underbar och ger mig värme med bara en blick ibland. Efter min (tuffa) helg sa han rakt ut på måndagen att jag behöver hjälp nu! Hon såg på mig, i mina ögon, mitt kroppsspråk att jag hade "skadat" mig själv och mådde dåligt. Hon sa att hon ville inte se mig fördärva mig mer nu, det går inte, det är på gränsen...Visst, det känner jag med, men jag kan ibland inte inse fakta...Hon och eleverna får mig att vilja kämpa på mer och slänga ut mina bekymmer genom ett fönster och sedan stänga det...Bättre kunde jag inte fått det. Detta kanske är min vändpunkt?

Vi pratar endel om mitt sätt att tänka och "sjukdomen". SÅ skönt måste jag säga; jag fattar inte, är det jag som bryter mig loss, blottar mig, ber om hjälp, uppmärksamhet? vad? Men det känns så skönt. SAMTIDIGT som jag känner mig i underläge eller som en svag människa, en som har en "ätstörning". Men det är inte jag. DET accepterar jag inte! Jag ser mig inte på det sättet, samtidigt som jag har en hemlighet, nåt eget, som nuinte är så hemligt- haha, in Your face.

DOCk, måste jag tillägga; min mamma förstör mkt för mitt pepp och motivation. Jag pallar inte med henne alltså. hon är falsk, en hycklare. Jag måste ljuga. Jag måste låtsas äta det som hon anser att jag borde äta (tex kakor och liknande) men jag säger att jag måste plugga o äter det i mitt rum. skramlar lite på tallriken eller bestick, kanske smakar jag lite, men förmår mig inte att äta o njuta bara för att hon är som hon är...sedan spolar jag ner det i toan!

Har känt av "symptom" av mitt beteende....kan knappt sitta normalt på en stol, gör så ont i rumpan, har inte kunnat ligga i fosterställning ordentligt på läänge (ont i knäbenen) min ryggrad är öm, mitt bäcken, jag är torr, har fått ÄNNU mer hår på kroppen, tappar massa med hår på huvudet och det gör ont i hårbotten...trötthet, frusenhet osv blir ju aldrig bättre.

 Jag har nästan konstant ont i bröstet och bara jag anstränger mig och försöker träna orkar jaginte utan får blodsockefall och konstiga svettninger...ok, iofs beror någ en del biverkningar på medicinen...

Ne, nu måste jag säga godnatt.

Ville bara skrika ut ett TACK!!!

Jag är så jävla ful o äcklig så jag kan inte lämna min lgh. Fan fan fan!! jag orkar inte leva om det ska vara så här hela tiden!!!

hattar mig hatar mig hatar mig själv. jag kan inte kolla mig själv i spegeln

jag kan inte gå till min underbara kompis för jag kan inte gå ut, vill inte träffa nån utan sitter här o lipar istället!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jävla helvete

vem fan är jag???

Please, shoot me somebody!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

jag känner mig så jävla tom på insidan och utsidan är ju inte mkt bättre............................................
.........hatar min spegelbid, hur jag känner mig, fet, ful och äcklig! hatar att känna, varför kan maninte bara få vara o ha kul???

Fy fan vilken konstig vecka (mat och ångest mässigt..)

Måste bara skriva av mig!

Jag har planerat hätsätningar nu i helgen. Hur sjukt är inte det?? here I go again...

Jag kommer nog gå upp två kg av dessa, trots att jag försökt spy upp allt, men det går inte att få ur mig allt, knappt hälften känns det som. Har försökt "hålla mig till" krämiga grejer som man får upp lätt, men det blir allltid massa annat "när man ändå håller på"

Men nu är jag sjukt äcklad...Har handlat massor massor massor, kan fan inte stå emot mitt sug, även om jag borde kunna det. jag är för smart för detta! Men jag Orkar inte bry mig!!!

Jag är sååå trött o yr så jag tror jag ska svimma o ramla ihop vilken sekund som helst! pallar inte att må så här längre. och jag VET jag gör det bara värre!!!

Har nu smärtor i hela överkroppen, bröstet, ryggen, njurarna?, halsen, och magen...Blä för dessa ätningar. Alltså ni fattar inte, det finns ingen hejd, jag kan äta hur mkt som helst! usch vilka mängder...men när jag reser mig från min bekväma ställning i soffan tror jag på allvar att min mage ska spricka. Hjälp!

Jag har som sagt planerat dessa ätningar...nu passar jag på när jag är själv o har oöndliga tillgångar...

Jag ville verkligen inte äta allt det där, tänkte ju spara lite, yeah right!!

jag var tvugen(både igår och idag) att "tömma" en gång för att klara få i mig allt. tillslut är jag helt stum i munnen och i käkarna...

varför ska jag ha detta omättliga sug?? idag tänkte jag dessutom beställa några pizzor, tur jag inte gjorde det! Jag var för snål (och rädd för vad de ska tro)

men shit vilka sug!!! har gått i alla mataffärer och bara frossat med blicken. jag har köpt ganska mkt flera liter (ganska dyr) glass, ostbågar, chokladmousse, chokladbollar, godis....kanske lite annat=?

fy fan vilka mängder!

men shit jag gillar ju det! har totalt (på ca ca ett dygn) spenderat 5 timmar åt min hobbt! fatta vilken jävla tid jag slösar, och jag har sååå mkt att göra. HJÄLP någon!

Jag längtar tills jag ska på min första träff hos psykologen. Praktiken går ju bra, men varje em vill jag, och då planerar jag vad jag ska äta när jag blir själv, eller som nu, spenderar en helg i min lgh!

Fast jag borde nog kunna stå emot. men som sagt, denna gången (gångerna ville jag!!) har gjort det hemma två ggr denna vecka. lurade iväg familjen en gång, och min bror o mamma skulle till doktorn en dag, en annan dag gjorde jag det trots att de var i huset, men i rimliga mängder då...men nu.

Jag blödde tom det sista nu o jag trodde jag skulle kvävas...dessutom låg det en spya i trappuppgången, det luktade fan!! jag känner knappt lukten när jag gör det för jag får som lock i näsan, ibland känns den frätande syran, men jag brukar lyckas sluta innan den kommer.

Detta är ju inte bra för halsen, salt-syra balansen, och för tänderna!

ojoj, långt inlägg, hoppas nån orkar läsA, men trots allt behöver jag berätta här!

Jag är äcklig, vill inte visa mig ute, vill bara vara i min bubbla. Egentligen vill jag (BORDE JAG) sova när jag känner mig så här!! då kanske man får energi av det istället....för jag får en kick av det! trots ansträngningen...

Nu måste jag träna. jag får se hur det känns, men jag måste för annars kommer nåt dåligt att hända. Blir Du nöjd då?? Jag orkar inte med ditt tjat! jag vill göra det Jag vill, inte det Du vill. fast jag ville ju...varför hade jag annars köpt på mig allt detta? hatar att slänga penagar i toan såhär!!! visst, jag njuter lite av det, men jag hade ju kunnat njuta av det 20 ggr, måttligt istället för ett ångestladdat tillfälle????

usch, det ligger ett berg av omslagspapper, skålar och burkar runt omkring min soffa. detta är det hemska beviset!! tur ingen kan se, det ser ut som värsta fettot bor här.

Nej, nu är det nog för denna gången!!

Tack till er som bryr er!!

Tänkte börja med att  berätta att min handledare på praktiken är helt fantastisk! En dag, tror det var dagen eller dagarna efter att jag skrivit sist, pallade jag inte mer. hade en ångest/lipdag o det bara brast för mig när jag sa till henne att jag inte är riktigt frisk. Jag började lipa så klart och hon bara höll om mig och frågade knappt något utan jag fick självmant berätta. Och allt bara kom ur mig!

Hur jag "svälter" mig och har ångest för mat och hur jag känner mig, att jag äter antidepp, att jag har typ bulimi och allt! Helt otroligt att jag vågade, men jag kände mig så trygg med henne just då!

Fatta, hur??? Jag bara orkade inte hålla masken o skenet uppe, någon måste få veta. Jag pallar inte att vara så dålig och kanske ibland verka frånvarande och ointresserad! Jag var tvungen att lägga korten på bordet.

Jag hatar verkligen att visa min svaga och sårbara sida, och det sa jag 10 ggr! men hon var så gullig o sa att det var ok att vara ledsen och att ibland dela med sig av det. man behöver inte vara sprallig o glad hela tiden. det går ju inte. Hon sa också till mig att det är en sjukdom, det är inte mitt riktiga jag. hon är mån om att jag inte hamnar i några jobbiga situationer och jag tror hon fattade hur jag kände inför mat och sådana situationer. hon vill såklart att jag ska bli frisk och menar att jag inte ska ta på mig för mkt utan säga till om det blir jobbigt! Hon är bäst min handledare. VIlket förtroende jag känner... hon gav mig några riktiga kramar, hemma känns det aldrig så (då får man be om dem och de är mer som "rutinmässiga"...men jag kände verkligen att hon kramade mig, MIG!

      I förgår ringde jag tom till henne för att prata, dels om en cpjobbig dag i skolan 8där jag var själv halva dagen!) och dels om hur jag mår. har börjat med en ny antidepp, som är mer för ätstörda oh jag har jäkla biverkningar. (fan ta dem!). Det var skönt. Nu har jag ännu en underbar människa som jag kan anförtro mig åt!! massor av kärlek till er, ni vet vilka ni är!

Men jag fattar inte...hur orkar folk bry sig om mig? jag är ju bara så jävla jobbig och misslyckad...

I helgen då jag började med pillerna lyckades jag få iväg familjen och jag var tvungen att hetsa och kräkas tills jag såg stjärnor...ont ska med ont förgöras...

just nu är jag väldigt lipig...jag pallar inte detta...

Jag är stressad, känner mig fetast o fulast i välden och jag vill bara spy.

Igår hade jag ett jävulskt sug, så jag åt och åt tills ångesten tog över, trots att mamma o bror satt på övervåningen. jag brydde mig inte ens om att stänga toadörren...vad är detta??

idag, och typ hela perioden (sedan skolan började) har jag känt mig sååå stressad och omotiverad, orkeslös och spyfärdig på detta så jag vill bara lipa. är värsta lättirriterad, minsa lilla, det räcker att pappa andas för nära mig, eller att jag får lite knip i magen eller att jag tittar mig själv i spegeln...blä!

ändå var vi och såg Mamma Mia, en helt amazing film!!! jag fick sådana good feelings så det var inte sant. det kändes som att jag var tillbaka...Jag ville bara älska någon, dansa, dricka, äta och njuta av livet...mmm. åt tom två klubbor (snusklubbor) för jag var sugen och ville det. visst, jag fightades fram och tillbaka innan jag bestämde mig, men ändå!

Sedan, nu i kväll, kom den jävla ångesten och jag ville bara lipa o skrika o skita i allt. Vi ska dessutom på cykelutflykt imån, (kallt o blåsigt!) plocka ihop en massa som jag inte hittar, jag hade massor att rätta och planera....och jag hade inte hunnit med så mkt idag. var trött o irriterad, ja då passar ångesten på. när jag är som svagast!

Mår jag så här i morgon så stannar jag hemma! kommer fan börja lipa för minsta lilla. för att hjälmen (som vi måste ha) sitter löst/snett/skaver, för att det blåser in i min jacka, för att någon unge inte lyder,,,ja ni vet.

Hade jag mått bra, då hade detta varit en piss i havet, men nu...

jag känner mig febrig, berusad (på ett dåligt sätt), ont i huvudet, trög, lite om i halsen, uppblåst i magen, stripig i håret, klen, trött, irriterad, stressad, blääääääääää

peppa mig någon---

ska sova nu så jag iaf kanske blir piggare imån!

Tanx for your time...

Tack mina vänner för ert stöd, LKT, du är underbar! Jag fattar inte varför? Men TACK; jag blir rörd!

Jag är kanske värd någonting ändå-

Igår kände jag mig svag och sjuk (idag med!),åh vad jag hatar det! Jag pallar inte leva såhär mer. Aldrig vara fri från huvudvärk, orkeslöshet och känsla av meningslöshet i livet...blä!!

Dock kunde jag stå emot en hetsattack. Mamma skulle komma och köra hem mig på em så jag var stark! Hade inte kunnat se henne i ögonen, och hade nog sett. Dock var jag sjukt irriterad på henne för att hon tror att jag är helt ok! Hon bara skrattar lite när jag säger lite hur jag mår och vilken ångest jag har för praktiken. Precis som att hon inte tror på mig.

They don´t know shit!

Jag uttryckte min oro och ångest så här; "åh jag kommer nog bli sjuk på praktiken och ha så ont i huvudet att jag kommer spy"

Hennes svar var; ne inga sådana dumheter nu...ok? jag sa att HUVUDVÄRKEN kommer få mig att spy, inte att jag TÄNKER spy- fan hon hör alltid det hon vill höra- jag har många fler exempel...jag blir sååå irriterad. Jag kan inte berätta för dem att jag är sämre än de tror. att allt jag tänker på är mat, hetsa och ångest inför livet...blä jag kan inte visa den oro jag känner, för de vill inte höra om den! De kan inte hantera den!

Hade lite panik över maten i skolan (praktik i 5 V!!)

kollade matsedeln för några veckor framöver. vissa saker KAN jag inte äta, aldrig! Då äter jag hemma, el tar med mig mat. Jag sa till min handledare att jag inte hade"råd" att äta där varje dag... Men att inte veta vad maten och det andra innehåller! Fy vad jobbigt. är det massor med fett i såsen? i grönsakerna? vad är det för något de serverar egentligen? hur näringsrikt är det? kommer jag bli mätt? kommer jag klara äta inför alla?,...störd? nja, en aning kanske.

Min handledare sa att jag såg tunn ut, "du äter väl ordentligt..." åh, vad jag hatar den frågan. och ordet "tunn". "Det är du som är stor", haha.  Det var min sjuka sida BTW...Jag tror jag förstår att det är oro? eller?

Aja, jag ser inte mig som "tunn" iaf. Jagkunde inte svara ärligt iaf, nja det gör jag väl, men jag är lite kräsen sa jag...No kidding...fast det HAR blivit bättre!

Hon sa, så länge du mår bra och orkar så...DET GÖR JAG VERKLIGEN INTE!

Fast just nu så tror jag det beror på min dåliga antideppmedicin, vilken jag ska byta på fre!

Jag sa även att jag var tvungen att vara ledig 2 dagar nästan, pga av läkarbesök. hon antecknade och förstog, och lixom läste mig, vill du berätta något sa hon. Jag blev typ stum, sen sa jag " ah, egentligen kanske jag borde det..." "vi kan ta det en annan gång då" sa hon. underbara människa. Jag vill säga det, men samtidigt VERKLIGEN INTE!! Jag vill inte att någon ska känna till min äckliga hemlighet, min svaghet och "sjukdom".

Nej, jag vill inte. men borde jag? hur kommer hon ta det? kommer hon skvallra i personalrummet? hur kommer hon se på mig som hälsofrämjande lärare???? NEJ DET GÅR JU FAN INTE!! Stoppa mig någon. Men hon är så...snäll. Kanske kan förklara att jag äter antidepp och har massa biverkningar och ångest? äh, jag blir inte klok...

Just det... när vi skulle ta spagetti sa min handledare (på skämt, hon gillar att skämta=) ta nu så att de andra får, (och log) jag bara: mmm det gör jag och tog en slev spagetti- kände mig som ett fetto. kan säga att de äter inte mkt själva! som barn...fattar inte det, jag kan ju äta hur mkt som helst. förra ggn vi hade praktik skämdes jag typ över hur mkt jag åt, dessutom påpekade hon alltid att jag tog sån tid på mig, ändå stressar jag! Har jag sagt att jag HATAR att äta offentligt? HATAR DET. tom med min familj...hatar allas blickar och att jag måste vara social...jag vill koncentrera mig på maten och försöka känna mättnad...

Tack för mig. hoppas någon orkade läsa hela mitt långa inlägg!

Jag hade ett sjukt sug efter att hetsäta efter melliset idag. Pallade inte att stå emot!! åkte i rasande fart till Ica för att inhandla det jag längtade efter...blä!!! jag var riktigt nära att stå emot med, men jag sket i mig själv och gjorde som hon ville. Höll på i sammanlagt 90 min...fatta att jag kastar bort min dyrbara tid? Varför? alltså jag brydde mig verkligen inte. Jag ville kräkas till jag inte fick luft. jag lipade efteråt och tittade mig i spegeln...vem är jag? varför gör jag detta? det är långt ifrån friskt och hälsosamt. När kommer mitt hjärta ge upp? Vill jag det eller? eftersom jag fortsätter, fast jag mår dåligt av det.

Hade massa ångest i natt och i skolan idag, måste varit därför jag fick ett sådant sjukt behov...åhhhh, hjälp, nu tack! orkar inte vänta en månad till...ska byta antidepp medicinen om en vecka.

Vågar knappt vara själv längre, inte när allt är så tillgängligt och ingen kan stoppa mig, inte ens min veka vilja...

varför misshandlar jag mig själv annars?

idag har jag tampats med djavulen i huvudet till och från. kampen blir alltid starkare efter lunchen och eftermiddag, kvällen...

för lite mer än en timma sedan förlorade jag kampen ännu en gång...

fY FAN  vad jag är trött på detta. hatar att spy! fast det är skönt också....blä! I'm discusting, vad är det för fel!!!

idag var jag hos läkaren och han vill byta min antidepp till en som är mer lämpad för personer med ätstörningar. det kommer hjälpa mig mer och få mig att känna mig bättre inför mat och annat som rör ämnet. Det är så jobbigt att mat är någonting man verkligen behöver, inte som alkohol eller droger...Jag älskar mat, jag älskar och hatar sötsaker och onyttigheter. varför kan jag inte bara äta lite och sedan sluta? det GÅR fan inte. Det är precis som att det är någonting som triggas varje gång jag försöker unna mig och njuta av någonting. jag (hon?) kan inte tillåta mig detta...inte utan konsekvenser och självhat, ångest.

Jag känner mig så misslyckad just nu, varför kunde jag inte bara säga nej, stop, jag vill inte! men nej, jag lyder så snällt så...

Ska det vara så svårt att våga gå upp ens ett kg? vad skulle hända? Jag känner mig fetare nu än innan när jag var 5 kg tyngre! hur funkar min hjärna egentligen. hatar denna känsla...

 jag vill vara nöjd, jag vill sluta bry mig om allt jag vet om mat, kalorier, vikt osv, men det kommer alltid sitta där. som sagt, mat och allt omkring det kommer man ju inte ifrån, och jag måste ha kontroll över mig själv, annars går det inte bra.

Är hon nöjd nu när jag mår dåligt och känner den där lukten i näsan och på fingrarna? nej inte än, jag måste ta mig till gymmet med.

Nu har jag ont i hjärtat. Det är inte bra. Måste gå och träna snart. hoppas jag orkar det. (gå på löpband och rumpa,ben,rygg...)

Jag känner mig f ö tjock idag, uppsvälld och ful...jag har mens så jag hoppas det är därför! (vätskeansamling?)

min kompis sa att det förmodligen inte är mens, utan en "blödning" för att jag käkar p-piller, nån som vet om det är bra att käka p-piller när BMI är runt 16? vill ju inte förlora blod i onödan. jag mår alltid sämre när jag har/haft mens. blir så yr o trött...hm...ska fråga läkaren imorgon. då ska jag ta nya prover av mina värden.

jag knaprar paltbröd, äter järntabletter och har blodpudding i kylen, tror det borde hjälpa mig lite.