Tänkte börja med att  berätta att min handledare på praktiken är helt fantastisk! En dag, tror det var dagen eller dagarna efter att jag skrivit sist, pallade jag inte mer. hade en ångest/lipdag o det bara brast för mig när jag sa till henne att jag inte är riktigt frisk. Jag började lipa så klart och hon bara höll om mig och frågade knappt något utan jag fick självmant berätta. Och allt bara kom ur mig!

Hur jag "svälter" mig och har ångest för mat och hur jag känner mig, att jag äter antidepp, att jag har typ bulimi och allt! Helt otroligt att jag vågade, men jag kände mig så trygg med henne just då!

Fatta, hur??? Jag bara orkade inte hålla masken o skenet uppe, någon måste få veta. Jag pallar inte att vara så dålig och kanske ibland verka frånvarande och ointresserad! Jag var tvungen att lägga korten på bordet.

Jag hatar verkligen att visa min svaga och sårbara sida, och det sa jag 10 ggr! men hon var så gullig o sa att det var ok att vara ledsen och att ibland dela med sig av det. man behöver inte vara sprallig o glad hela tiden. det går ju inte. Hon sa också till mig att det är en sjukdom, det är inte mitt riktiga jag. hon är mån om att jag inte hamnar i några jobbiga situationer och jag tror hon fattade hur jag kände inför mat och sådana situationer. hon vill såklart att jag ska bli frisk och menar att jag inte ska ta på mig för mkt utan säga till om det blir jobbigt! Hon är bäst min handledare. VIlket förtroende jag känner... hon gav mig några riktiga kramar, hemma känns det aldrig så (då får man be om dem och de är mer som "rutinmässiga"...men jag kände verkligen att hon kramade mig, MIG!

      I förgår ringde jag tom till henne för att prata, dels om en cpjobbig dag i skolan 8där jag var själv halva dagen!) och dels om hur jag mår. har börjat med en ny antidepp, som är mer för ätstörda oh jag har jäkla biverkningar. (fan ta dem!). Det var skönt. Nu har jag ännu en underbar människa som jag kan anförtro mig åt!! massor av kärlek till er, ni vet vilka ni är!

Men jag fattar inte...hur orkar folk bry sig om mig? jag är ju bara så jävla jobbig och misslyckad...

I helgen då jag började med pillerna lyckades jag få iväg familjen och jag var tvungen att hetsa och kräkas tills jag såg stjärnor...ont ska med ont förgöras...

just nu är jag väldigt lipig...jag pallar inte detta...

Jag är stressad, känner mig fetast o fulast i välden och jag vill bara spy.

Igår hade jag ett jävulskt sug, så jag åt och åt tills ångesten tog över, trots att mamma o bror satt på övervåningen. jag brydde mig inte ens om att stänga toadörren...vad är detta??

idag, och typ hela perioden (sedan skolan började) har jag känt mig sååå stressad och omotiverad, orkeslös och spyfärdig på detta så jag vill bara lipa. är värsta lättirriterad, minsa lilla, det räcker att pappa andas för nära mig, eller att jag får lite knip i magen eller att jag tittar mig själv i spegeln...blä!

ändå var vi och såg Mamma Mia, en helt amazing film!!! jag fick sådana good feelings så det var inte sant. det kändes som att jag var tillbaka...Jag ville bara älska någon, dansa, dricka, äta och njuta av livet...mmm. åt tom två klubbor (snusklubbor) för jag var sugen och ville det. visst, jag fightades fram och tillbaka innan jag bestämde mig, men ändå!

Sedan, nu i kväll, kom den jävla ångesten och jag ville bara lipa o skrika o skita i allt. Vi ska dessutom på cykelutflykt imån, (kallt o blåsigt!) plocka ihop en massa som jag inte hittar, jag hade massor att rätta och planera....och jag hade inte hunnit med så mkt idag. var trött o irriterad, ja då passar ångesten på. när jag är som svagast!

Mår jag så här i morgon så stannar jag hemma! kommer fan börja lipa för minsta lilla. för att hjälmen (som vi måste ha) sitter löst/snett/skaver, för att det blåser in i min jacka, för att någon unge inte lyder,,,ja ni vet.

Hade jag mått bra, då hade detta varit en piss i havet, men nu...

jag känner mig febrig, berusad (på ett dåligt sätt), ont i huvudet, trög, lite om i halsen, uppblåst i magen, stripig i håret, klen, trött, irriterad, stressad, blääääääääää

peppa mig någon---

ska sova nu så jag iaf kanske blir piggare imån!

Tanx for your time...

 

LKT

19 september 2008 05:31

Hej där...
Jag tycker att du är fantastiskt stark som vågar och orkar berätta. Jag vet hur jag kände det när du gav mig förtroendet och berättade för mig jag blev glad att du kände det förtroendet och det är en ära att få vara nära dig.

Att berätta innebär en lättnad för dig samtidigt som det skapar förståelde från dem som du berättar för. Jag vet att du inte vill att man ska pjoska för dig. Men när någon vet så kan man finnas där som stöd, när man ser att det är en dag då det behövs.Skönt att din handledare är så förstående. Det känns väldigt bra.

Du är inte jobbig och misslyckad. Du är snäll, söt, duktig och trevlig att prata med.

Visst är det så att allt blir värre när man inte mår riktigt bra, när allt tycks gå emot en. Då orkar man inte mer och det "onda" tar över. Men du är stark, för du har inte gett upp. Du vill kämpa och du kämpar varje dag. För det mesta klara du dig. Du vet, var glad åt det du klarar. Var glad för det lilla, för många små blir till slut mycket...

Jag bryr mig om dig därför att jag gillar dig.

Massor av varma, innerliga kramar till dig tills vi ses och jag kan ge dig dem. L

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Help, I have done it again, I have been here many times before...   Jag har stooora mängder igen... försökte stå emot länge ikväll, men det var starkare... Jag orkar inte prata om mina känslor inför allt, jag vet inte vad jag ska göra av ...

  Nu ska ni få höra...Jag har gått upp 4 (!!!) kg sedan jag sist skrev, helt galet, jag har alltså ökat nästan ett kg i snitt/månad... När jag innan fikat hemma hos mamma och pappa ställde mig på vågen idag fick jag nästan en chock, känslorna välde...

Dagarna och veckorna rullar på! Har haft en riktigt skön långhelg fylld med glass, solande, slappande och allmänt välbefinnande i värmen. Åt den årliga trerättersmiddagen på nationaldagen, den här gången var den mkt lättare än föregående år! jag åt n...

Jag väljer att "spara" det jag tänkt skriva om jobbet för att det i slutet av dagen idag kändes lite bättre och lättare. Jobbigt att gå till jobbet idag dock! Inte helt smärtfritt heller på konflikt och irritationsfronten...åh, detta förstör så mkt. ...

De senaste dagarna har verkligen varit överväldigande...usch.   Ett riktigt uppvaknande? ...PÅ ett annat uppvaknande?   För att göra en lång historia kort så var jag och mamma på "karnevalsmarknad" och där hade Herbalife ett tält med coacher,...