Tack mina vänner för ert stöd, LKT, du är underbar! Jag fattar inte varför? Men TACK; jag blir rörd!

Jag är kanske värd någonting ändå-

Igår kände jag mig svag och sjuk (idag med!),åh vad jag hatar det! Jag pallar inte leva såhär mer. Aldrig vara fri från huvudvärk, orkeslöshet och känsla av meningslöshet i livet...blä!!

Dock kunde jag stå emot en hetsattack. Mamma skulle komma och köra hem mig på em så jag var stark! Hade inte kunnat se henne i ögonen, och hade nog sett. Dock var jag sjukt irriterad på henne för att hon tror att jag är helt ok! Hon bara skrattar lite när jag säger lite hur jag mår och vilken ångest jag har för praktiken. Precis som att hon inte tror på mig.

They don´t know shit!

Jag uttryckte min oro och ångest så här; "åh jag kommer nog bli sjuk på praktiken och ha så ont i huvudet att jag kommer spy"

Hennes svar var; ne inga sådana dumheter nu...ok? jag sa att HUVUDVÄRKEN kommer få mig att spy, inte att jag TÄNKER spy- fan hon hör alltid det hon vill höra- jag har många fler exempel...jag blir sååå irriterad. Jag kan inte berätta för dem att jag är sämre än de tror. att allt jag tänker på är mat, hetsa och ångest inför livet...blä jag kan inte visa den oro jag känner, för de vill inte höra om den! De kan inte hantera den!

Hade lite panik över maten i skolan (praktik i 5 V!!)

kollade matsedeln för några veckor framöver. vissa saker KAN jag inte äta, aldrig! Då äter jag hemma, el tar med mig mat. Jag sa till min handledare att jag inte hade"råd" att äta där varje dag... Men att inte veta vad maten och det andra innehåller! Fy vad jobbigt. är det massor med fett i såsen? i grönsakerna? vad är det för något de serverar egentligen? hur näringsrikt är det? kommer jag bli mätt? kommer jag klara äta inför alla?,...störd? nja, en aning kanske.

Min handledare sa att jag såg tunn ut, "du äter väl ordentligt..." åh, vad jag hatar den frågan. och ordet "tunn". "Det är du som är stor", haha.  Det var min sjuka sida BTW...Jag tror jag förstår att det är oro? eller?

Aja, jag ser inte mig som "tunn" iaf. Jagkunde inte svara ärligt iaf, nja det gör jag väl, men jag är lite kräsen sa jag...No kidding...fast det HAR blivit bättre!

Hon sa, så länge du mår bra och orkar så...DET GÖR JAG VERKLIGEN INTE!

Fast just nu så tror jag det beror på min dåliga antideppmedicin, vilken jag ska byta på fre!

Jag sa även att jag var tvungen att vara ledig 2 dagar nästan, pga av läkarbesök. hon antecknade och förstog, och lixom läste mig, vill du berätta något sa hon. Jag blev typ stum, sen sa jag " ah, egentligen kanske jag borde det..." "vi kan ta det en annan gång då" sa hon. underbara människa. Jag vill säga det, men samtidigt VERKLIGEN INTE!! Jag vill inte att någon ska känna till min äckliga hemlighet, min svaghet och "sjukdom".

Nej, jag vill inte. men borde jag? hur kommer hon ta det? kommer hon skvallra i personalrummet? hur kommer hon se på mig som hälsofrämjande lärare???? NEJ DET GÅR JU FAN INTE!! Stoppa mig någon. Men hon är så...snäll. Kanske kan förklara att jag äter antidepp och har massa biverkningar och ångest? äh, jag blir inte klok...

Just det... när vi skulle ta spagetti sa min handledare (på skämt, hon gillar att skämta=) ta nu så att de andra får, (och log) jag bara: mmm det gör jag och tog en slev spagetti- kände mig som ett fetto. kan säga att de äter inte mkt själva! som barn...fattar inte det, jag kan ju äta hur mkt som helst. förra ggn vi hade praktik skämdes jag typ över hur mkt jag åt, dessutom påpekade hon alltid att jag tog sån tid på mig, ändå stressar jag! Har jag sagt att jag HATAR att äta offentligt? HATAR DET. tom med min familj...hatar allas blickar och att jag måste vara social...jag vill koncentrera mig på maten och försöka känna mättnad...

Tack för mig. hoppas någon orkade läsa hela mitt långa inlägg!