Denna dagen har varit aningens omtumlande. Jag var på min första bedömningsdag på dagvården! Var så klart lite nervös innan, men såg även fram emot det. är så sjukt uttråkad o rastlös...Ex.arbetet får nämligen vila tills imorgon. Dock läser ja ett annat och ska opponera på det.

Anyway, det började väl bra, jag träffade tjejerna, vi presenterade oss. Självklart är man nyfiken på dem, de verkade iaf helgoa! Jag fick skriva en massa, och gjorde några uppgifter med en av behandlarna.

Sedan var det dags för "kontroll" vägning, mätning och blodtryck. Blod trycket hade gått upp lite, 100/59 (säkert för stressen?). Det kändes ju bra iaf. Sedan, då det var dags för vågen...trodde ju att jag låg som innan, kanske några hekto upp, eftersom jag ätit lite onyttigt i helgen (och hetsat 2 ggr i fredags utan att få upp så hemskt mkt)

Men! Till min förvåning, hade jag gått ner. jag fatta inget? har ju ökat lite på maten (dock inte så mkt som jag skulle, dåligt, jag vet!)

jag måste ha varit uttorkad eller nåt...så lite var längesen jag vägde (fast det vet jag inte säkert, eftersom jag bara kan väga mig hos föräldrarna på morgonen) Jag var även längre än jag varit tidigare? Huh´lixom... Har de fifflat på siffrorna för att man ska få ett lägre BMI? ah, jag fattar inget. Men jag blev lite arg på mig själv, men samtidigt glad, eftersom min kropp verkar ha bra förbränning eller nåt...Bmi landade (av mina beräkningar) på ca 15.6

Detta ser inte bra ut i praktiken, men jag känner mig ju inte så dålig. och jag tycker inte jag är så särskillt smal, mer normalsmal.

Det värsta med denna dagen var att vi pratade om utbildning och framtid, de tyckte alla att jag borde ta studieuppehåll och koncentrera mig på att bli frisk! Nej, jag har ju planerat så bra...vill ju plugga mer. Vill vara kvar här- 100 tankar for genom huvudet; hur ska jag kunna bo här om jag inte pluggar ?(studentlgh), var får jag pengar i från?  Ska jag säga upp lgh? tacka nej till kurserna? ringa försäkringskassan? vad ska jag göra? Ville bara gråta och förbanna mig själv för att det gått så här längt. borde jag inte klara ut detta själv? Fan vad dum jag varit. Kommer jag någonsin att få ett jobb? kommer jag att bli som jag var förut? Vad händer om jag lämnar ätstörningen? kommer folk att bry sig? kommer de tycka att jag är intressant, rolig, snäll? Vad är jag utan den då? är jag en lärare? en flickvän? en bra kompis? Ska jag berätta för min familj om hur det verkligen ligger till? Hur kommer de ta det? åh....Jag vill inte tänka på detta, utan bara fungera som "vanligt", fast utan all ångest och konstiga tankar förstås.

Får se hur det känns på ons och torsdag...