Denna dagen har varit aningens omtumlande. Jag var på min första bedömningsdag på dagvården! Var så klart lite nervös innan, men såg även fram emot det. är så sjukt uttråkad o rastlös...Ex.arbetet får nämligen vila tills imorgon. Dock läser ja ett annat och ska opponera på det.

Anyway, det började väl bra, jag träffade tjejerna, vi presenterade oss. Självklart är man nyfiken på dem, de verkade iaf helgoa! Jag fick skriva en massa, och gjorde några uppgifter med en av behandlarna.

Sedan var det dags för "kontroll" vägning, mätning och blodtryck. Blod trycket hade gått upp lite, 100/59 (säkert för stressen?). Det kändes ju bra iaf. Sedan, då det var dags för vågen...trodde ju att jag låg som innan, kanske några hekto upp, eftersom jag ätit lite onyttigt i helgen (och hetsat 2 ggr i fredags utan att få upp så hemskt mkt)

Men! Till min förvåning, hade jag gått ner. jag fatta inget? har ju ökat lite på maten (dock inte så mkt som jag skulle, dåligt, jag vet!)

jag måste ha varit uttorkad eller nåt...så lite var längesen jag vägde (fast det vet jag inte säkert, eftersom jag bara kan väga mig hos föräldrarna på morgonen) Jag var även längre än jag varit tidigare? Huh´lixom... Har de fifflat på siffrorna för att man ska få ett lägre BMI? ah, jag fattar inget. Men jag blev lite arg på mig själv, men samtidigt glad, eftersom min kropp verkar ha bra förbränning eller nåt...Bmi landade (av mina beräkningar) på ca 15.6

Detta ser inte bra ut i praktiken, men jag känner mig ju inte så dålig. och jag tycker inte jag är så särskillt smal, mer normalsmal.

Det värsta med denna dagen var att vi pratade om utbildning och framtid, de tyckte alla att jag borde ta studieuppehåll och koncentrera mig på att bli frisk! Nej, jag har ju planerat så bra...vill ju plugga mer. Vill vara kvar här- 100 tankar for genom huvudet; hur ska jag kunna bo här om jag inte pluggar ?(studentlgh), var får jag pengar i från?  Ska jag säga upp lgh? tacka nej till kurserna? ringa försäkringskassan? vad ska jag göra? Ville bara gråta och förbanna mig själv för att det gått så här längt. borde jag inte klara ut detta själv? Fan vad dum jag varit. Kommer jag någonsin att få ett jobb? kommer jag att bli som jag var förut? Vad händer om jag lämnar ätstörningen? kommer folk att bry sig? kommer de tycka att jag är intressant, rolig, snäll? Vad är jag utan den då? är jag en lärare? en flickvän? en bra kompis? Ska jag berätta för min familj om hur det verkligen ligger till? Hur kommer de ta det? åh....Jag vill inte tänka på detta, utan bara fungera som "vanligt", fast utan all ångest och konstiga tankar förstås.

Får se hur det känns på ons och torsdag...

 

Helena

16 december 2008 09:41

det är traumatiskt att lämna en ätstörning. tro mig, jag håller på att lämna en 14 år gammal ätstörning. vem är jag? vad kommer jag att bli? men, det du ska veta är att folk kommer att älska dig lika mycket ändå. och framför allt kommer DU att älskar DIG SJÄLV ännu mer. det är svårt i början, men du hittar tillbaka till dig själv. det är lätt att tro att man inte är något annat än sin ätstörning. men inuti dig finns ju du - den mest unika lilla söta människan i världen! som kan åstadkomma underverk.

http://bullkamp.blogg.se

 

Lkt

17 december 2008 07:08

Hej min vän.
Bra att du äntligen kom iväg. Detta är ett steg mot framtiden. Här kommer en liten predikan.

Angående dina värden på hälsokontrollen så vet du ju att de kunde vara bättre. Ditt blodtryck är lågt (borde vara 120/80) och detta bidrar ju till att du är trött. Ditt BMI ser ju som du säger inte bra ut i praktiken. Det är lågt gumman du vet det och att du tycker att du är normalsmal hör ju till sjukdommen eller hur.

Jag förstår om du blir ledsen när de säger att du ska ta studieuppehåll. Jag förstår att det är en del i din trygghet och ibland hindrar dig från destruktivitet. Jag vet själv vad man gör när "inget annat händer", när man blir rastlös. Man gör det man är bra på.

Svar på dina frågor:
Vet inte riktigt vad du ska göra med lägenhet och studier. Tror du att du kommer att orka med och ändå bli frisk så ska du förståss göra det. Men annars kanske du ska ta deras råd. Det viktigaste är ju att du blir frisk och kan fortsätta ditt liv utan att det kretsar kring sjukdomen.Jag förstår att du blir arg på dig själv, det är ju det duktiga flickor blir och sen förbannar vi oss för det. Jag tror inte att man klarar att bli frisk på egen hand, där behöver man hjälp och det är ju det du har sett till att du får nu (Bra!)

Det är klart att du kommer att få ett jobb! Du är hur duktig som helst. På frågan om du kommer att bli som förut så kan jag bara svara att vi under hela livet lär oss nya saker som bidrar till att vi förändras som människor så precis som innan kommer man ju aldrig att kunna bli, men jag tror att du menar kring mat och så och det kan du nog bara bli om du får hjälp att ta dig ur sjukdomen. Det är klart att folk kommer att fortsätta att bry sig om dig. Det gör man (jag) ju för att man gillar dig. Du är ju intressant, rolig och snäll. Det har inget med ätstörningen att göra det är din personlighet och en del i din identidet. Din pesonlighet som lärare, flickvän och kompis är omtänksam, snäll och trevlig. Att vara omtänksam är viktigt, att man kan sätta sig in i hur andra har det är en viktigt egenskap i alla relationer både i skolan och privat. En viktig bit i relationer också att tycka om sig själv. Det måste du nog "lära" dig igen.

Till den sista frågan om du ska berätta för din familj så tycker jag att du ska börja med att berätta för din pappa. Utan folk runt omkring som förstår så kan det bli kämpigt. Du behöver så mycket stöd och hjälp som du kan få för att bli frisk. Jag tycker att du ska vänta med att berätta det för din mamma, eftersom hon också verkar ha lite problem med maten, och kanske inte skulle vara det bästa stödet för dig. (Hårt, ja vet).

Jag tänker på dig och vill önska dig en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

Du vet var jag finns och att du alltid kan ringa när du behöver. Varma kramar från Linda.

Ps När åker du hem för jul?? Kanske skulle träffas någon dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Help, I have done it again, I have been here many times before...   Jag har stooora mängder igen... försökte stå emot länge ikväll, men det var starkare... Jag orkar inte prata om mina känslor inför allt, jag vet inte vad jag ska göra av ...

  Nu ska ni få höra...Jag har gått upp 4 (!!!) kg sedan jag sist skrev, helt galet, jag har alltså ökat nästan ett kg i snitt/månad... När jag innan fikat hemma hos mamma och pappa ställde mig på vågen idag fick jag nästan en chock, känslorna välde...

Dagarna och veckorna rullar på! Har haft en riktigt skön långhelg fylld med glass, solande, slappande och allmänt välbefinnande i värmen. Åt den årliga trerättersmiddagen på nationaldagen, den här gången var den mkt lättare än föregående år! jag åt n...

Jag väljer att "spara" det jag tänkt skriva om jobbet för att det i slutet av dagen idag kändes lite bättre och lättare. Jobbigt att gå till jobbet idag dock! Inte helt smärtfritt heller på konflikt och irritationsfronten...åh, detta förstör så mkt. ...

De senaste dagarna har verkligen varit överväldigande...usch.   Ett riktigt uppvaknande? ...PÅ ett annat uppvaknande?   För att göra en lång historia kort så var jag och mamma på "karnevalsmarknad" och där hade Herbalife ett tält med coacher,...