Idag var jag rädd för framtiden igen. Den skrämmer mig så sjukt mkt att jag bara vill lipa eller iaf hätsäta...Juli månad är snart slut och om jag mot förmodan skulle få ett jobb så skulle det innebära att det startar runt 10 augusti! DET ÄR SÅ SKRÄMMANDE! Klarar jag det? Orkar jag? Hur ska jag bete mig? Är det detta jag vill? Kommer jag att kunna ta allt det ansvar som faktiskt krävs?

Vissa dagar blir jag rädd för mig själv över hur tankspridd eller slarvig jag faktiskt är. Andra dagar känner jag bara att jag kanske inte är redo fysiskt men även psykiskt pga vad ätstörningen fört med sig...

HUr ska jag gå in i den roll som krävs för mitt yrke? Jag är absolut inte den personen jag var då jag naivt började lärarutbildningen...Var jag så entusiastisk och insatt som mina kurskamrater eller följde jag bara strömmen?

Jag har svårt att se på mig själv som en som har ansvar. Jag tror inte att andra gör det. Många tror att jag inte ens är 20..roligt. Nej, men jag känner mig ärligt som under 20. min kropp ser nog inte heller så värst "mogen" ut...

Äh, skittankar! Jag har så låg självkänsla så det inte är sant. Tror man så så blir det ju så. Tror man att man inte är något så ser ingen annan en som någon. Pappa påpekade flera ggr under semestern att jag inte fick tänka så. Att jag istället skulle sträcka på mig o tro att jag är nåt.

Jag vill så gärna hitta tillbaka till det som fanns inom mig för något är sedan. vilja, lusten och kreativiteten. Mening i tillvaron. inte bara ta sig igenom dagens måltider, såna primära behov ska vi inte behöva tänka på eller oroa oss för nämnvärt mkt. Det tar fortfarande alltför stor del av mitt liv. DOCK (!) så tror jag att om jag känner mig tryggare i mig själv, har MIG att tänka på, och slipper konflikter som är löjliga (skaffa mig eget) och dessutom får ett jobb som har mening, så kommer det automatiskt att ordna upp sig med det mesta. Jag behöver stimulering o få använda mig av mina bra egenskaper som faktiskt gömmer sig bakom ätsörningen o annat!

Jag har bara haft lite otur.

Ni ska veta att jag förbannat mig själv ofta för att jag inte "tog tag" i mitt liv i höstas (eller tidigare). Då kanske jag hade haft ett jobb idag! DÅ kanske jag hade kunnat gå vidare som vem som helst. Men grejen var att jag var rädd långt innan maten blev en fixering. Jag hade i princip bestämt mig för att plugga vidare för att det var tryggt o för att jag behövde mer tid i min osäkerhet. faktiskt. Jag var rädd redan på gymnasiet. Jag hade aldrig haft något "riktigt" jobb. Jag visste inte mkt annat än hur det var att plugga. och det var jag bra på. Jag hade lätt för det, och har alltid haft.

Dock visste jag inte hur mkt det skulle skilja sig att studera på högskolan. förbereda sig för ett yrke...Alla krav, allt det nya, att jag faktiskt måste kämpa en hel del, för att många gånger ändå inte räcka till. det var alltid många andra som hade tänkt på andra aspekter än vad jag hade gjort. som kunde uttrycka sig bättre, argumentera och stå för sina åsikter. Jag kände mig ofta som en dumbom som inte hade nåt vettigt att komma med...

Hade ofta ångest över hur jävla duktiga alla var o jag var bara sådär. Visst, jag hade min stunder då jag "glänste" och kände mig jätteduktig, men det var inte långvarit tyvärr....

Jag har många dagar så jag längtar så sjukt mkt tillbaka till studierna i Halmstad, samtidigt som de var jobbiga, så var man aldrig ensam. Jag hade det så bra och jag bara önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden o sluppit ätstörningarna o utvecklats som människa o lärare! Skäms över att jag lade ner så mkt tid på nåt så ovärt! visst, ätstörningarna må var symptom på att man inte mår bra i själen eller att man inte kan hantera vardagen o kraven, men jag borde hittat andra sätt. Eller jag vet inte...Jag borde gått in för skolan ännu mer! Borde visat framfötterna o sökt jobb hela förra året!

pappa har många gånger sagt att jag borde gjort det, och att om jag hade sökt jobb i höstas hade jag sluppit allt som har med arbetslöshet att göra!

Jag blir påmind...Jag ångrar mig så mkt att jag inte var tuffare o säkrare på mig själv. Jag får skylla mig själv. Jag är så jävla lat o bekväm att det skrämmer mig ibland.

OJOJOoj...ja, det var förbannat skönt att rensa den tunga luften som jag andas lite.

(B, blev rörd av din kommentar som jag inte läst tidigare...det betyder sååå mkt o jag kände värmen från den kramen ska du veta!)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Help, I have done it again, I have been here many times before...   Jag har stooora mängder igen... försökte stå emot länge ikväll, men det var starkare... Jag orkar inte prata om mina känslor inför allt, jag vet inte vad jag ska göra av ...

  Nu ska ni få höra...Jag har gått upp 4 (!!!) kg sedan jag sist skrev, helt galet, jag har alltså ökat nästan ett kg i snitt/månad... När jag innan fikat hemma hos mamma och pappa ställde mig på vågen idag fick jag nästan en chock, känslorna välde...

Dagarna och veckorna rullar på! Har haft en riktigt skön långhelg fylld med glass, solande, slappande och allmänt välbefinnande i värmen. Åt den årliga trerättersmiddagen på nationaldagen, den här gången var den mkt lättare än föregående år! jag åt n...

Jag väljer att "spara" det jag tänkt skriva om jobbet för att det i slutet av dagen idag kändes lite bättre och lättare. Jobbigt att gå till jobbet idag dock! Inte helt smärtfritt heller på konflikt och irritationsfronten...åh, detta förstör så mkt. ...

De senaste dagarna har verkligen varit överväldigande...usch.   Ett riktigt uppvaknande? ...PÅ ett annat uppvaknande?   För att göra en lång historia kort så var jag och mamma på "karnevalsmarknad" och där hade Herbalife ett tält med coacher,...