Jag är dålig på att uppdatera här...har inte "orkat" skriva ner mina tankar.

Men om man skulle starta på ny kula nu då iomed det nya året!?

Året har väl egentligen inte startat så bra som jag hade hoppats på..tyvärr en besvikelse om jag ser till mitt mående, främst fysiskt faktiskt.

Hösten var jobbig, både fysiskt och psykiskt, med stress, jobbig på arbetet, dålig ork och knappt någon fritid... ingen glädje i det jag gjorde, utan blev bara måsten, längtade hem och till helgerna varje dag i princip.

Går hos en psykokog, som jag nog skrivit förut?

Kanske var detta en anledning till att jag inte skrivit här?

I alla fall: har varit mkt hemma från nya jobbet pga sjukdom, ganska seg och långvarig sådan. Var hemma hela första veckan...sedan jobbade jag halvsjuk/förkyld ca 2.5 v och sedan gick det inte längre utan fick hög feber i torsdags igen! Körde på förkyld och trött tills jag inte skulle orka mer eller bli sjuk nästa gång tänkte jag... I höstas önskade jag många gånger att jag bara skulle bli sjuk för att få ligga hemma o glömma allt jobbigt för en stund. DÅ hade jag inte tyckt det var hälften så jobbigt som jag tyckte det var att vara hemma nu!

Men bara för att jag trivs bra på det nya jobbet (ok, inte riktigt till en början, en del nehativa tankar fanns...) så kan jag inte orka jobba och vara frisk...

Men peppar peppar, nu måste det vända!

Maten och äs då? Tankarna blir såklart mkt värre då jag ligger hemma sjuk och känner mig som en slapp deg...Har dock försökt äta på så mkt ångesten tillåtit mig o faktiskt en del till=) Men FAN vad svårt det ska vara! Tycker jag växter (vilket jag iofs ska...) men jag vill kunna träna samtidigt! Använda musklerna så de kan växa och bli starkare...Har läst en hel del bloggar och artiklar som handlar om äs, mat, träning. Både sådana som inspirerar och tyvärr en del som inte är så bra för mina tankar kanske. Känns som att jag haft massor med kompisar hos mig när jag varit hemma, bara för att jag läst så mkt! Men vad ska man göra...Vill så gärna ta del av andras liv när jag inte kan leva mitt egna utan bara ligga hemma och vara orkeslös. Det är deprimerande kan jag lova! Tyvärr...Visst, lite skönt kan det ju vara att bara slappa o sova, äta gott o glo på någon film. Men inte när man efter flera dagar inte har något annat val!

Denna vecka vill jag lyckas med att äta en del glass eller/och fika/bakelse utan att kompensera (eller i värsta fall spy)... VILL VILL VILL.

SKulle bjudit på fika på jobbet igår, men var ju sjuk, så jag ska nog spontanbaka en morotskaka m massa glassyr imorgon istället o ta med på torsdag (imorgon är det friluftsdag hela dagen,....) JAG är sjukt sugen och har varit i flera veckor på just saftig, kryddig morotskaka...mmm.

Det jobbiga med att ha äs-tankar när man är sjuk är att de inte tillåter en att äta typ bara glass eller något annat "laddat", men det enda JAG vill äta är just det där och försöker övertala äs om att det ÄR ok när man är sjuk...men nej då...inga för stora utsvävningar då man inte rör sig...  Det är nästan så att man kan bli galen...usch.

Det fina med att vara sjuk dock är att man uppskattar varje dag man kan ta sig till jobbet sen och göra alla sina vardagsbestyr, kanske hinna träffa någon eller ta en promenad... Bara nu min ork kommer tillbaka så jag kan känna den där vardagsglädjen...Då uppskattar jag helgen desto mer sen! (om jag inte blir sjuk då som vanligt, detta år)

Nej, nu blir det sängen. Tittar in här imorgon igen hoppas jag! Ni med va??

Åh, where do I start...blä. I lördags hade jag o mamma det bra, träffade vänner vi ej träffat på länge! Fick massa fika, värsta utmaningen, kanelbulle (wienerbröd till de andra) och en sjukt stor bakelse med massa grädde (åt allt!) två koppar kaffe...mådde dåigt hela kvällen sen, haha. Men trevligt hade vi. Söndagen var som ett skämt. Var helt seg o trött, utan att ha gjort något. funderade om det var sockerchocken dagen innan, för jag somnade med småskakningar o illamående i kroppen..I måndags var jag trött! hade huvudvärk o mensvärk, en kollega ssa tom att jag såg trött ut, vilket nästan aldrig händer, brukar kunna se pigg ut iaf. men icke...orkade lixom inte låtsas heller. Kan ju även nämna att jag tog blodprover veckan innan, 10 rör! gjorde nog sitt...

Tisdagen var med jobbig med värk och trötthet, dålig sömn o småstressad men ingen energi till att ta tag i viktiga saker! (=hemskt)

Vill bara sova sova sova...längesen jag kände så. vill knappt ta mig ur sängen, längtar inte direkt till jobbet...

I går, torsdag, lipade jag på vägen hem, fick någon konstig "attack", kände lite smått förtvivlan så jag gick ut i blåsten, ringde mamma och tårarna ville inte sluta rinna... var nära att inte ens kunna äta sen, kunde inte sluta gråta! Hade lågt blodsocker (som vanligt innan 18) o hade sån beslutsångest angående maten, inte sugen på nåt, orkade lixom inte bry mig o längtade bara till sängen. Men förnuftet sa mig att det blir bättre med mat. slängde ihop macka med stekt ägg, mozzarella 0 avocado och en smoothie med nötter o musli på... det var sjukt gott! fan vilken bra tröst mat är...vilket jag ju så väl vet. Hade kunnat sluta i hets, men jag är stark på vardagarna!

Ångest som bara den på kvällen för fredagen. (ont i hjärtat o bröstet, längesedan jag hade det---) hatar fredagar. De är sååå jobbiga o eleverna är som värst denna dag. jag är själv med dem i 2 h efter lunch, ingen rast emellan...de är hemska rent ut sagt, o det känner nästan alla vuxna till...jag har mått dåligt varje fredag, planering kan man bara strunta i känns det som!

jag tjatar o tjatar, försöker hålla ordning, göra något vettigt, men det är lögn att få dem tysta mer än en minut åt gången! Mitt huvud o mina öron kommer snart ramla av. det är som om man varit på värsta konserten, det ringer och ekar i huvudet, skär och blixtrar...och jag vill bara gråta, blir så himla frustrerad. var nära tårar när jag satt o rättade lite i klassrummet. samlade mig och gick till arbetsrummet där en kollega satt. Vi arbetade en stund, var för sig. plötsligt frågar hon med orolig blick hur det är, hur det går, hur jag mår...att hon berättat för en annan kollega att jag tidigare "gått in i väggen" o att hon var orolig, när hon sa detta kom lixom den tiden tillbaka o det rann över, det brast för mig o jag pallade inte hålla tillbaka tårarna...fy vad jobbigt! Men hon förstod o vi pratade o så...dock kom det en annan kollega o skulle hämta nåt o skulle bara säga något till oss. Då såghon givetvis mig...kä'nner mig alltid så fjantig o dum när jag sitter o lipar, hur klen är jag? Klarar jag ingenting?? Men jag försäkrade dem att det inte är bara jobbet o eleverna,... Men de sa att de alla lipat ibland för den där gruppen, i ren frustration och desperation...det kändes ju lite bättre...men åh, jag vill inte! Orkar inte att det ska vara så här...Vill bara gå till jobbet med glädje och få göra det som jag planerat och har lust med! Jobbet får inte stjäla så himla mkt energi!

Ikväll kunde jag dock inte häva en ny bulimiattack...alltså detta behov..alla behöver ju "spy" på jobb eller annat som är jobbigt i livet, men jag behöver verkligen spy o känna det där...proppa mig full...få det ur mig, spola --> borta.. Men så funkar det ju inte i livet...det skapar bara nya problem. Ny är jag inne i en dålig cirkel igen. längtar till nästa tillfälle...behöver göra det...vräka o kräka.

FY sjutton vad sjukt...Men det var iaf 2 v sedan sist... men jag mår ju inte bättre av det, mer än för stunden. Idag var behovet så starkt...trots gråt o prat...o bra med mat. Försökte häva det, unna mig gott, men det sket sig...

Jag behöver nog prata om detta...ska till min "samtalspartner" som jag träffat innan sommaren..berättade på telefon att jag hätsätit igen...o så. Tankarna har förändrats lite med. Har en del negativa o mörkare tankar. ibland hoppas jag lite att jag blir sjuk, att jag ska slippa kliva ur sängen på några dagar...

sjukt! Jag hoppas att vi kan hitta en lösning i skolan snart för jag kan säga att det inte kommer bli bättre psykiskt heller annars, eller? Men jag ska prata snart...

ta mer prover, vilket jag inte riktigt förstår, har ens inte fått träffa den där läkaren som ordinerat mig dem...konstigt. Varför denna regelbundna koll? nåt fel eller?

Vet ni vad sköterskan sa när jag ringde om provsvaren? Det du kan göra är att äta mer. ät mer så blir det bra. Läkaren hade det som "medicin", drick näringsdrycker, ät mer. Jag äter mer. 1800-1900 KCal om dagen. det är normalt för en kvinna på 60 kg. jag väger absolut inte 60 kg, o jag är ganska inaktiv numer! Men visst är det väl sant. BMI ligger under 16 så det är inte bra. blir yr för minsta lilla...att det ska vara så svårt att "äta mer" o just detta med kontrollen! varje kväll tän ker jag på det, att det ju bara är att käka på så man blir mätt, o visst kan jag det! Men det är så sjukt svårt och tar så mkt energi i form av tankar o lite småångest. Har känt mig så plufsig o svullen i kropp o ansikte senaste veckan med. äter alldeles för mkt på kvällarna o säkert för mkt frukt o nötter då...På dagarna känner jag mig smal, men när jag kommer hem...o på kvällarna. Fy, MEN jag äter på ändå, verkligen. Men vikten går inte upp!

En anledning till till att jag tänker mer på just detta är att det nästan varje v kommer upp att "du som är så liten", smal som du, åh, lyxproblem att vilja gå upp 5 kg, du måste ha hög förbränning...Känns så fullt att inte säga som det är. Fast vem skulle säga det? Det är ju inget problem som förut. Jag kan äta allt o bra i skolan, eleverna tycker jag äter massor =) osv...men tankarna är det ingen som känner till!

Äh, ska sova sova sova snart. Ta lite helg o försöka koppla av. laga massa god o bra mat o undvika att vräka imån!

Skönt att skriva av sig här!

Igår var jag bjuden på inflyttningsfest. Mådde så där efter fredagens "händelser" och kände egentligen inte för att gå, men jag lämnar så ofta återbud! Dock visste jag att jag inte tänkte följa med ut. Det var verligen svinkallt igår!

Kvällen började bra, vi hade trevligt, åt goda krämiga pastasallader och pratade. En kompis som jag inte träffat eller pratat med på jättelänge frågade hur det är nu o så, allmänt antar jag. Sa att det är bra men att jag är trött pga av jobbet o att jag ibland kan känna mig lite ensam eller så. Syftade ju lite på fredagen...Hon frågade rakt ut om jag kräks fortfarande! Eh, ursäkta, men det kan hon ju inte fråga så där! Jag sa att nej (LJUG!) det gär jag inte men ibland kan det va på gränsen.. varför jag skulle säga detta fattar jag inte! SÅ onödigt...

Vi pratar iaf lite mer o går ut i köket för att fylla på glasen. Hon säger helt apropå ingeting att " du var ¨så mycket finare när vi gick i gymnasiet!" Tack för den! HOn tycker att jag är ful...Sedan fortsatte hon att säga att jag inte har några höfter o att hon tycker att det räcker nu, att jag borde släppa det...o massa annat om att jag borde släppa mitt ex? Jag blev lite sur på henne men vi pratade inte så mkt mer om det..

 Senare när vi skulle åka till stan var jag snabb ut o hon kom lite efter och tog tag i mig o sa " sluta med detta nu, ring till Halmstad om du har minsta tankar, du måste prata! Du svälter ju dig själv!"

Fy fan vad jag tände till på det där sista! harinte varit så arg på länge, sårad blev jag med, som fan! Jag skrek åt henne att hon inte vet vad hon snackar om, hur mkt jag kämnpar, hon vetinte ett skit! lipade gjorde jag med. BLev så himla upprörd. "FÖrst säger du att jag är ful, sen säger du att jag svälter mig själv!?" " Ser det ut så eller"?? hon har ju ingen som helst fakta! Fy sjutton vad taskigt. Och det fick hon höra med. " Men du har ju gått ner massor sen gymnasiet! men hallå...jag var ju för sjutton smalare och såg sjuk ut när jag bodde i Halmstad. Nu är det ju sååååå mkt bättre! Helt sjukt att hon slängde ur sig detta och höll på! Hon sa att hon var så orolig för mig o att hon mår dåligt när hennes kompisar mår dåligt, men det gör jag inte! Alla har väl dåliga dar-

Hon sänkte mig och fick mig att tvivla på mitt förstånd! "vill att du ska bli frisk, men det kan du inte bli om inte du verkligen vill..." sa hon. Hon sa även att hon tyckte att jag inte behövde va så smal, men gud, jag är inte SÅ smal! avundsjuka? Jag försökte förklara att det minsann inte handlar om att vara smal hela tiden, men kunde lixom inte få fram nåt vettigt! Nämnde inte att kontrollbehovet och känslorna är det värsta...inte heller hur jag verkligen försöker äta för mkt, ångesten och tankarna...hon fattar inte. tror bara det är estetiskt, men jag vill fan inte se ut som en 12åring i kroppen, vem vill det? SA något i stil med att jag inte vill känna mig attraktiv, attrehera någon eller få någon uppmärksamhet. jag vet inte vem jag är eller vem jag var. hon sa att hon ville ha tillbaka den gamla mig,att jag var roligare o finare då...fy vad det inte muntrade upp mig! ÅH...jag var så besviken igår kväll o tankarna snurrade ju ännu mer. Vi bråkade, och jag är inte en sån som bråkar, men när jag känner mig så kränkt och anklagad då tänder jag fan till. BLev chockad över hur upprörd jag blev och att jag faktiskt kunde försvara mig o skrika på henne...Men det hade bubblat under ytan sedan hon indirekt sa att jag är ful nu... Kommer definitivt bli svårare att släppa en del tankar när man hör sånt här. men vi ska prata imån o hon har bett om ursäkt på sms...

Jag kunde knappt somva inatt och i eftermiddags kände jag att halsen började svullna o tröttheten kom över mig, ont i huvudet o allmän sjukkänsla...smått illamående..FAN; detta är självförvållat, åh vad jag hatar mig själv för i fredags...Jag har förstört denna dag och kanske några jobbdagar. JAG FÅR INTE VA SJUK! jag dör då... Tror dock att jag varit på gränser några veckor...men kände mig bättre förra...sen utsätter jag mig för risker...kyler ner mig, sover dåligt, förkylda barn, trotsar trötthet och stirrar upp mig, ut o gå skulle jag med en kompis, fast jag inte kände mig bra! väl hemma mådde jag skit, orkade knappt laga mat o kände mig illamående. (Men lagade så klart smarrig mat ändå!)

Har ätit alldeles för mkt idag och kaloririkt, men det är det jag ska så jag borde va nöjd...dock känner jag mig så svullen o äcklig...ska ta en dusch o sedan försöka sova lite tidigare, hoppas jag känner mig bättre imån. MÅSTE till jobbet. Fan om jag förstör mitt liv igen. Destrulktiva handligar o tankar får inte ta över! Jag mådde bra större delen av förra veckan, varför kan jag inte bara hantera känslor, press o stress på ett normalt sätt?? Varför kan jag inte bara få må bra och göra någon nytta, känna mening??

DET är inte värt den lilla kick som hätsätningar ger. Att spy förstör allt, jag blir ju fysiskt sjuk o klen av det! Var yr hela dagen igår...Så jävla ovärt...

Ska försöka att inte tänka för mkt på det hon sa igår, hon var ju ändå lite påverkad o är inte direkt känd för att vara smidig...

Skönt att skriva av sig, orkade inte det igår.

Shit vad jag är dålig på att skriva av mig... Men nu känner jag verkligen att det är på sin plats. Nu sitter jag och försöker uthärda lite ångest och hjärtklappning. Jag vill eg. bara ut o springa, fly från detta tillstånd. men jag får skylla mig själv!

Jag fattar inte vad jag håller på med...Jag har flyttat (i april) har ett nytt jobb och har varit glad flera gånger och kännt mig tillfreds i sommar. Sedan hände något? Var på semester en v med mamma o pappa, åt gott och försökte njuta. mamma lade någon dum kommentar första dagen o även några fler av dagarna. Kände mig iakttagen, utom kontroll, massa utmaningar osv. Kvällen då jag kom hem till min lgh skulle jag va duktig och ta en ND, men det var lite sent och jag kände mig alldeles för mätt så jag fortsatte. Jag bestämde mig för att hätsäta...jag fick en stor kick av det och längtade efter nästa tillfälle...ångest, jo visst, men jag ville mer. Sedan dess har det nästan varit regel istället för undantag varje helg eller åtminstone en gång i veckan, både planerat och oplanerat. Men det värsta är ändå att jag kännt det där suget...livsfarligt...jag vet! Och jo, jag blir rädd. FÖr någon vecka sedan blev det några stora ätningar tätt inpå,vilka resulterade i att jag mådde fysiskt dåligt i äver 2 v. Precis som jag kände mig i Halmstad då jag var sjuk hela tiden! Självklart blev jag rädd! Men ikväll hände det, det där förskräckliga suget...åh! inte bara sug, men lixom jag kan inte hantera vardagen och alla händelser så jag måste bara få fylla på och fylla på för att sedan fysiskt spy upp all stress och press! Ändå har jag mått ovanligt bra denna vecka och klarat jobbet bra, fått kontakt med personal, barn och föräldrar. Jättekul, men samtidigt skitsvårt och skrämmande. Jag är lixom fast, det är allvar, jag får inte fucka up! Jag måste vara duktig, glad och omtyckt och självsäker, rolig, fantasifull, entusiastisk och allt annat! det tar på krafterna att jobba 100% och ha så många nya uppgifter och människor omkring sig. Vet knappt var jag ska ta vägen...fast ändå känner jag att det är så bra.

Igår hade vi lite festligheter på stan (arbetskompisarna). Bowlade och åt (sen) buffé. Jag ägde verkligen på bowlingen! Haha. Blev helt shockad över hur bra jag var. Alla bara gapade o trodde jag ljög om att jag knappt aldrig spelar! "Du som är så liten och smal..." Fy fan vilken skön känsla det var. Jag var glad o ville dansa och skratta- Sedan var det buffe. shit, trodde jag skulle spricka, panik! Men men, klarade ju det med=) Dock tänkte jag att jag skulle ta det lugnt med ätandet idag och att kroppen kanske inte behövde så mkt. Har blivit många sena ätningar trots inget behov på kvällarna. Går o lägger mig full o spänd i magen= inte optimalt! Men jag måste ju vara ihållig, komma upp i massa kcal och öka i vikt.

Men ikväll...jösses- helt bottenlös (trots fysisk mättnad/fyllnad) åh, orka inte detta. Vad är det för känslor? Jag åt i 3 h. först ordentlig middag...sen en mega apelsin, men inte nöjd. skulle ha lite sött (en snusklubba) men kände detta sug---mätte upp en normalportion med glass (ny sort) den var sjukt god o beroendeframkallande...sedan blev det choklad, nötter och ca 2 literglass till...Var tvungen att "tömma" mitt i och skulle eg. slutat där men jag fortsatte på min dyra glass.... så otroligt bortkastat och onödigt! nu ångrar jag mig...men det värsta är att jag inte fått upp knappt hälften- visst jag vill/borde gå upp i vikt, men faaaan vad svårt det är! Jag är dessutom en sån himla hycklare...jag har faktiskt varit väldigt öppen med mina nya kollegor. sagt att jag tycker jag är flr smal och ska gå upp några kg, gärna muskler, att jag äter massor på kvällarna och ordentligt hela tiden, verkligen försöker gå upp...jo visst, det är ingen lögn ju, men jag håller så hårt på hur jag äter ju...dock ser de att jag verkligen äter ordentligt. En kollega sa när vi åt buffe att jag borde ha grym ämnesomsättning.."ja, det tror jag med!" säger jag...åh, jag lurar väl både mig själv och andra. De tror jag är naturligt smal o kan äta mängder...har även sagt vid flera tillfällen när fika o gottigheter kommer på tal att jag brukar kränga en Ben & Jerry.s varje fredagskväll...visst, men vad jag utelämnar är ju att jag spyr upp det mesta.. Jag försöker verkligen unna mig o njuta men det är galet svårt och fortfarande lite förbjudet. Ibland kommer jag på mig själv med att nästan skryta om vad jag ätit på kvällen eller om man bakar eller så...undrar vad de tänker då? Yeah right? De vet inte om att jag har kroppsångest och viktnojja och att detfaktiskt är en kamp mellan mig och matoch kroppstankar. Jag är så medveten om kalorier och näring o hit o dit, men jag kan ju inte släppa det o våga gå upp. Jag borde inte ens sagt något om någonting rörande min kropp o ätande...varför så öppen helt plötsligt, dessutom berättade jag för 2 kollegor att jag mått dåligt o varit deprimerad o ska ta prover o så...hm..fast det kanske är ett friskhetstecken (från depression iaf, att jag börjar få lite perspektiv på det hela?) Just det en kollega som jag pratar mkt med som också är smal, frågade om hon fick fråga vad jag väger..då svarade jag snabbt, nej helst inte...(misstänksamt?) hon drog till med en vikt på 5 kg mer än min nuvarnde o frågade om jag vägde mindre än det...ja, sa jag då, och att jag inte fattar att vågen visar så lite som den gör när det inte ser ut som att jag väger så lite...,inte så smart kanske...det är väl avslöjande...(skev kroppsuppfattning eller så..?=

Men åh, varför hände detta ikväll??! har ju mått bra denna vecka! Måste jag förstöra eller är det ett sjukt sätt att fira/unna sig saker när det flyter på?? Sedan kommer straffet. hätsätning och kräkningar tills huvudet spränger. så galet onödigt.

Kanske inte är så bra på att bo själv iaf...

Nu blir de sjukt långt detta, men jag har inte skrivit på ett halvår, måste nu!

har vägt mig både hemma (föräldrarna) och på sjukhuset för någon v sedan o vikten är nere på de siffrorna som den var då jag började behandlingen...gick ner kanske 2 kg i våras iomed sjukdom o stress på jobbet...inte bra. kan ju lixom inte ta igen det...Dessutom känner jag mig så fläskig...men ändå för smal. blir tokig. Ser ju mina bröstben framför allt o smala armar (fast ändå inte fasta...) har blivit så lat med att använda kroppen med...borde verkligen starka upp den känner jag. Har riktigt ont i svanken, stel i skuldror o axlar o magmusklerna börjar bli osynliga o slappa. Har faktiskt ibland haft svårt att hålla mig längre perioder, knipövningar behövs? shit...

Jösses....lämna feedback om ni vill, nu har jag äntligen skrivit av mig massor (fast lite eg.) cred till alla som orkade ta sig hit!!!

Nya tag i morgon!

Är inte pigg ännu...Sedan i söndags har näsan börjat rinna och jag känner mig allmänt dålig. Huvudvärk och yrsel är givna biverkningar om jag är lite förkyld...

Bjöd en killkompis på "semmelfika" igår. Vi hade pratat om det en vecka så det gick lixom inte slingra sig. Det är jobbigt att äta semla (och kakor) så ofta! Åt ju en superstor i fredags... Men dessa semlor jag gjorde var väldigt goda! Dessutom vet jag ju hur mkt det bör vara i dem för att det inte ska bli äckligt. Kunde dock inte kolla kcal innehåll eller väga upp fyllningarna då mamma satt vid köksbordet och läste...(hon ville nog ha koll...)

Jag har dock en liten teori till varför jag blev sjuk denna gång. I fredags åt jag ju en semla med kollegorna, när vi lämnade varandra (efter några timmar) Kände jag ett stort motstånd till att åka hem! Ångest för semlan osv...Gick en powerwalk i stan i bitande kyla och när jag satte mig i bilen var jag svin kall. Gick in i en mataffär innan jag åkte hem, då började ju blodsockret att dala på allvar och ångesten steg nog med (inför helgen, semlan och annat med säkert..) Jag mådde skit och trodde hjärtat skulle slå sönder bröstet! Läskigt och tårarna gick inte att hålla tillbaka. Dessutom hade jag fått en träningsvärk som hette duga...Min kropp mår verkligen inte bra av dessa små "attacker" då hjärtat slår så hårt och jag blir helt skakig. Det hände igår med. MEN under tiden som jag åt kvälssmat, dessutom kände jag mig stressad. Innan sängdags var jag så klart tvungen att småträna lite, kanske 15 min max...Men kroppen skulle nog eg behöva massa vila och NÄRINGSRIK mat, inte massa socker och fett och snabba kolisar som får min kropp och sinne att reagera på detta sätt...Det är det inte värt. Jag blir bara så rädd att det alltid kommer att vara så här, att något är fel. Idag har jag kännt mig wierd hela dagen. Förkylningen är inte bättre och det har kännts som att jag haft lågt blodsocker hela dagen, trots bra frukost (gröt, mandlar, ägg, mjölk och frukt- som vanligt) Men ändå har jag kännt mig konstig, hjärtat slår konstigt och det känns som att något inom mig inte kan hålla ihop kroppen lixom, den känns bortom min kontroll. Det känns som att jag småskakar inombords.  det är jättesvårt att beskriva. Vet inte vad det kan vara...vätskebrist?

Var dessutom dum och var och åt med en kompis på stan, på ett fik, hon kom lite sent och mitt blodsocker var verkligen lågt. Jättejobbigt, dessutom var maten dyr och en besvikelse...En annan sak som stör mig är att hon äter så jävla lite. Hon äter lite snabbare än mig men hon äter mindre än mig...(det påverkar mig lite...Kan ju inte äta mer eftersom att "jag är den med äs...") Men ibland undrar jag. Allt ska vara så "nyttigt" (med henne) när vi pratar mat eller lagar eller äter.

Sedan att jag spydde och det där i söndags gjorde väl mig inte direkt friskare i min förkylning/eller i mitt mående... DUMT.

Men nu tror jag inte det blir några mer semlor på ett tag...(Fast mamma kanske "tvingar" mig...) Well, jag vill känna att jag mår bra av det iså fall.

Har haft så lite matkontroll nu de senaste dagarna så det kan faktiskt vara lite därför jag känner mig "wierd" och lite stressad inuti...Vad tror ni det kan bero på? 

Efter lunchen, som var sådär, segt kött och inte så spännande, är halvsjuk och känner mig allmänt wierd, familjen åker iväg en lite runda och jag äter en apelsin till efterrätt. Sedan vill jag bara "göra något förbudet"...tar fram en förpackning glass, mm ok gott men är egentligen inte sugen. Har kännt ett litet behov av att äta och spy ett tag, samt drömt mardrömmar om det...

Alltså blev det att jag åt det ena och det andra, bara för att jag kunde...Fick små ångest efteråt och ångrade mig, fan...dessutom fick jag inte upp allt, ens hälften?? Visste inte om jag skulle våga lämna ett av paketen i papperskorgen, men det gjorde jag. Nu kom de hem, och skulle fika, jag sa att jag redan fikat..

"så tidigt" sa mamma misstänksamt...Ja, eller mer som efterrätt svarade jag...var sugen...Hmmm, undrar om hon drar några slutsatser av detta...Ska nog gå ner till deras fikabord och se om hon ser misstänksam ut, samt kolla vad hon äter...prata lite allmänt. Är ju alla <3-sdag!

Puss

Veckorna bara rullar fram! Har hunnit med massor med jobb och det har varit lite stressigt... Huvudvärk varje dag, måste lära mig slappna av och stressa ner...Seminariumet var bra och det handlade i stora drag om att "bestämma sig", alltså på riktigt bestämma sig. Vilja, våga och ha ett mål. Men om man inte bestämmer sig kommer det inte gå så bra som man hoppas och vill. Funderade verkligen på det i samband med äs och så. Jag hade inte bestämt mig på riktigt när jag började behandling, jag kastades in i det känns det som och jag längtade tills jag skulle kunna köra på "mina rutiner" och trygg mat. Jag vågade inte fullt ut och gick väl in i det halvhjärtat. Även om jag ville övertyga alla om att jag verkligen kämpade på allvar. Visst, vissa dagar kämpade jag verkligen och jag är stolt över det jag uppnådde. Det stärkte mig och jag hade nog inte varit där jag är idag om ja avstått...sjukt svårt att avgöra, men nu valde jag ju den vägen (ok, inte helt själv, var där endel för andra med...) Men jag kände att jag måste ju ge det en chans, sen att jag kan längta efter att vräka i mig och spy tex, det visar ju att jag inte riktigt bestämt mig för att lämna det bakom mig...

Det var en inspirerande föreläsning iaf och den gav mig lite ny energi och jag tänkte nog lite annorlunda några dar. Den veckan utmanade jag mig massor med ska ni veta! Vi åt på Max (jag o pappa, galet sunkigt men orkade inte bry mig så mkt...) sedan var det tårta på jobbet (födelsedag, så det var svårt att undvika...)

Dagen efter var det "gudomliga semlor" (dock tyckte inte jag det, hade lika gärna kunnat låta bli) samma dag var det underbar morotskaka (min favvo, den var SJUKT god) Dock ångest för båda på samma dag! (dock små bitar...) Sedan var jag och gikade med kollegorna, stöööört stora kakor/bakverk...

Idag var vi och fikade igen, lite nervöst, för vi skulle alla ha en Semla (igen!!) och jag skojar inte när jag säger att de var Sveriges största. En kollega tog en förra gången och jag tänkte då att "en sån skulle jag alllllldrig klara! Fy, men, alla tyckte den var stor som en middag och någon av oss hade nog gärna delat! Men, alla, inklusive jag, åt upp hela! Shit vilket illamående kan jag påpeka och jag var på väg till toan flera gånger, mådde så illa o var så full i magen...usch...Hade bestämt att inte äta hela...eller nästan att ta en macka istället, men när jag är med dem så tar tankarna inte så stor plats och jag kan njuta lite (liiite) dock är det stört jobbigt! Jag ska inte ljuga..Men det är...ok, ändå-

Gosh, jag mår verkligen bra av att vara i deras sällskap och jag kan skratta lite! Fattar inte att de vill ha med mig! De har har arbetat ihop i över tio år och fikat där flera år säkert...också frågar de mig...så himla gulliga..Åh...Nu är det lov så jag kände bara att självklart ska jag ta en bamsefika med dem.

Detta hände sedan; jag fick massa tankar och ångesten verkligen kröp i mig och jag ville bara försvinna, eller åtminstone inte åka hem! Visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag gick en Pw i staden och kylan var fruktansvärd men jag var tvungen. Hade sån sjuk socker/koffeinkick med! Galet. Handlade på vägen hem och när jag skulle köra hem så antar jag att blodsockret var lågt (satt på fiket ca 2.5h) och jag hade ångest och hjärtat slog och jag var skakig och jag visste inte om jag skulle kunna köra hem! Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan de bara rann nerför kinderna, vet inte varför, men jag tror att jag vara glad och lättad på samma gång som jag var förtvivlad över att dessa tankar och signaler i min kropp är starka fortfarande. Jag blev så arg på min kropp som verkar så klen...

En kollega sa att hon var mätt hela kvällen efter semlan förra gången, visst jag var mätt, fast ändå inte och jag kände ett starkt behov av att äta min middag ca 3.5 h efter semlan...onormalt? Hur kan min kropp kräva mer mat efter den om den är så stor och så mäktig?? Man borde bli jättemätt av en sån stor...Fattar det inte! Har jag hög förbränning eller beror det på undervikt? Fattar det inte och jag orkar inte ha det så! Orkar inte var så beroende av att äta "rätt" och ordentligt...orkar inte det längre. Vill bara radera alla filer i huvudet som har med äs att göra. slippa tänka och oroa sig för att må skit rent ut sagt...För det gör jag om jag inte äter "bra".

Det jobbiga just nu är att det antagligen kommer bli två semlor till, inom kort! Lovade mamma att äta en i helgen och bjöd hit en kompis som med var sugen...fan skulle tagit en macka idag! Hatar att bo här när man blir "tvingad" och ifrågasatt hela tiden om varför man inte vill ha en semla eller fika med föräldrarna. Skulle ju kunna säga sanningen; att jag inte ser någon mening med det eller kan njuta av det i deras sällskap. Pappa slukar sin innan mamma/jag ens hunnit sätta oss och mamma ser mest besvärad ut och vill få det överstökat...båda är tysta och det hela är över på några minuter...Mysigt(!)

Idag åt alla i samma takt och NJÖT, tog kanske lite mer än 20 min att få i oss dem? och vi hade TREVLIGT!!

Men jag ska klara detta...

En grej till; förra året pallade jag inte att äta en semla (liten) på villan, för det var chokladmjölk till, året dessförinnan åt jag med nöd och näppe en halv (köpt, fast hemma) Ångest som bara den...Så man kan väl kalla detta framsteg? Trodde som sagt aldrig att jag skulle palla denna semla idag...Hm.

Ursäkta för att jag gör en så stor grej av detta, men här är enda stället där jag verkligen kan prata ut och få ur mig detta och förhoppningsvis få lite stöd och pepp!

Efter ca en veckas förkylning hoppas jag nu att jag fått ny kraft! Jag har iallafall massor med motivation till jobbet! Ska bli så skönt med vardag igen! Massa nya utmaningar och nya lektioner.

Imorgon ska jag dessutom på en lägenhetsvisning och ett seminarium som handlar om att hitta kraften inom sig. Kommer antagligen skriva ner lite reflektioner från den sen, om ni är nyfikna. Hoppas några nya tanksätt gestaltar sig för mig... Man kanske blir som en ny människa? haha. Nja, vi får se, det är en kul grej helt enkelt.

Hoppas ni får en bra start på den kommande veckan!

KRAM