Jag vet inte om det är för att praktiken tagit musten ur mig eller om jag håller på att få en förkylning eller så. men jag har denna helgen varit sååå trött- jag har inte fått nått vettigt gjort, och det stressar mig massor!

Har verkligen inte orkat med annat än tankar på mat, mitt liv, tv-tittande, datorn och några timmar av överdrivet intag av onyttigheter.

Ja, ni läste rätt. Jag har alltså låtit bulimifasonerna ta över mig igen. Jag orkar inget annat! och av det får jag en slags kick, ja ni vet. Men fy fan vilken ångest som följer! igår var det inte så farligt med ångesten. (då hade jag i princip "förberett" det) men idag...? var i helvete kom det ifrån? så sjukt. Jag tänkte ändå efter lunchen, jag pallar inte detta mer, vill ha behandlingen nu så jag kan gå vidare...kände sug/behov att göra det då, men jag stod emot. senare, efter en promenad med en nära vän, skulle jag hem o äta mellis, trött som bara den, men ändå positiva tankar om maten. sedan, kom det överväldigande över mig. Jag MÅSTE!

två ggr blev det (först en "tömning" sedan börja om) det är detta som jag tycker är så sjukt! hur vill jag fortsätta? men jag tänker "äh", nu är det redan igång. Jag måste fasen göra ett schema el nåt som jag kan följa. jag kan ju inte vara disciplinerad. skulle läst o fixat. men det blir bara skit av allt. just nu vet jag inte om jag klarar eller orkar denna jobbiga sista termin! jag känner att jag vill jobba med mig själv och monstret i huvudet innan jag ens kan focusera på annat!

jag känner mig som en fet kossa o jag är äcklig. just nu vill jag ha noll fett på kroppen och mer muskler! jag vill träna hela tiden, jag längtar till sats nu i veckan! (har haft uppehåll). jag har lust att svälta mig men samtidigt vet jag att jag kommer må sämre o vara ännu tröttare då. det bästa kanske vore att sova? men jag är för stressad för det. då äter jag hellre en timme o sedan spyr, då får jag energi. visst låter det sinnessjukt? jag hoppas på en bättre dag i morgon!

jag borde träna lite nu, men jag har huvudvärk o ont i halsen av mina aktiviteter. egentligen hatar jag att spy tills magen inte lyckas kasta upp mer. varför kan den inte det? jag vet ju att det finns där! samtidigt är jag rädd för vad som finns kvar om jag inte gör det. har jag blivit värre över en helg? (det började i lördags, jag var irriterad på allt o alla och var så trött! dessutom när vi åt blev jag så sur på mammas beteende...åh!)

jag hade massor av positiv energi från fredagens skoldag och min handledares varma kramar och ord, men sedan, när jag mår så där, då är det så sjukt långt borta och det är bara det som finns i mina tankar...

till mina vänner; min mobil är stendöd!! har därför inga nummer!! Ville ju så gärna berätta för dig L, men min dumma mobbe dog igår kväll.

Besöket, ni vet på anorexi/bulimi-enheten gick bra.

Jag lättade mitt hjärta och hon skrev ner allt jag sa. det kändes som en "lära känna kontroll" eller så, pratade bara lite om känslor och vad jag tror skulle hända om jag går upp lite eller släpper kontrollen. Hon vägde mig, kollade blodtryck o lyssnade på hjärtat. sedan fick jag fylla i en enkät på 91 frågor. det var ungefär vad jag väntat mig och hon ställde sådana frågor som jag var beredd på. jag kan ställa en slgs diagnos på mig själv, men det jag vill ha hjälp med, främst, är att äta så mkt jag behöver, veta ännu mer exakt. hur mkt jag kan öka för att må på topp och prestera, orka med och samtidigt inte gå upp för mkt i vikt. just nu kan jag tänka mig 2-3 kg. och det är väääldigt skrämmande. får väl börja med ett. jag vet precis hur jag ska göra. hur man ska äta osv, men jag klarar fan inte att tillämpa det på mig själv alltså. det tar emot enormt! monstret i huvudet säger till mig vad jag ska göra för att kompensera om det blir över vad som är tillåtet. Hur i helvete kan man vara så upphängd på siffror!!! så otroligt onödigt. jag både vill och inte. vill bli frisk, men är samtidigt rädd för vuxenvärlden. jag är inte redo, så känns det. detta är min trygga och beväma värld. utsvävningar finns lixominte i min vardag. har inte gjort det på ett år.

Dock har jag blivit bättre. jag har ju "erkänt" och jag kan äta av fler livsmedel osv...unna mig en klubba eller så ibland (men ångesten finns där o jag utesluter ofta en frukt eller lite kolhydrater då...) ja, jag behöver hjälp att bli mer som vanligt.--

kram på er!

Tack så hemskt mycket för dina kommentarer L!! Du är bäst på att ge goda och varma råd!!

Idag känner jag mig konstig- Jag började få ont i magen under frukosten men jag skulle minsan få i mig den. Illamående följde och jag bestämde mig för att baka pizzabullar till barnen i skolan! (jag o handledaren måste väl med äta?) iaf, jag sysselsatte mig med något. men sedan när jag var färdig värkte det mer.

Mamma gör kålpudding,- gott, men världens fetaste. jag började nästan lipa över all gräddden hon häller i. Hon stekte vitkålen i MASSOR av smör! den droppade nästan. Hennes argument var att "smeten ska vara lös", men snälla, ta mjölk istället! panik...Det värsta är att det kommer vara så gott så jag kommer äta för mykt. jag vill ju äta god mat, men ofta kan jag inte unna mig sådan fet mat. dåligt fett med! köttfärsen har ca 20% bara den...Tur jag sa att jag hade ont i magen och mår illa, då kanske de tror att det är därför jag inte äter så mkt.? om jag råkar överäta för mkt kan jag ju säga att jag spydde för mitt magont?

ÅHHH detta är inte friskt! men jag har ångest över sånt här. igår åt jag dessutom ca 250 kcal över min "gräns" då var detta äppelpaj och kolor!!! (lite popcorn med) fan, inte en massa onyttigt idag igen! DESSUTOm gjorde jag fattiga riddare i morse. kan vara därför jag mår lite illa. magen tål nog inte stekt/lite flötig mat på morgonen. men jag ville så gärna ha något annorlunda...

Mamma tränade imorse, säkert bara för den fettiga maten hon gör, som hon äter mini av. lyx henne, hon känner nog inga hungerskänslor och hon blir aldrig utsatt för blodsockersvängningar!! FUSK. Jag är klen, min kropp klarar ju inget!

Min morgonvikt har pekat några hekto upp varje morgon!

Ska jag vara glad, strunta i det, eller få panik?

Iofs, jag får ångest...men jag vill strunta i det. vill bara inte svälla upp som en annan ballong- men samtidigt vill jag vara hälsosam så att jag kan träna som jag gjorde förut. jag vill ha tillbaka lite former och sluta tappa så mkt hår. Just det, ser ut som en annan apa på kroppen för att jag fått päls. jag klarar ju inte kylan...

Ne, nu ska jag sluta klaga och tänka positivt och på mitt skolarbete! en timma efter lunchen ska jag ta en prommenad i rusket! (om magen tillåter)

Kram till alla som känner som jag!

Denna vecka har både varit bra och dålig.

Den började superbra och min handledare sa att jag såg laddad ut! (kände mig laddad med) var så glad o kände positiv energi från alla glad amänniskor omkring mig.

dock blev det sämre på kvällen. eller på em, men det var bara ur matsynpunkt. jag ville hetsa, mer än p länge!

jag försökte sedan på kvällen unna mig nötter, men det blev en hel påse, och jag kunde inte hantera den ångesten så jag gick till frysen å åt lite glass och sedan till toan, hej då ångest! (trodde jag) ne, i skolan dagen därpå kände jag sådan skam! usch, det kändes som att det verkligen syntes på mig och  jag o min handledare pratade om det på lunchen, passande nog. Det var en dag till då jag inte kunde motstå en "attack", jag ville inte egnetligen tror jag o hade npg klarat mig, men jag gjorde det ändå, jag var halvsugen" åt o åt o åt...mamma kom ner o jag fick avsluta spyan mitt i, detta skapade ju givetvis ångest, men bra för mig. Dagarna efter hade jag gått upp i vikt (vatten o sånt tror jag...) o fick ångest för det, fats jag måste upp jue! men mamma är så otrloigt dålig för mig just nu. Hon är dum i huvudet...hon fattar noll o hon äter sämre än en tvååring och tränar mer, hon måste röra på sig mkt verkar det som, städar o går på stan o tränar...fattar inte att hon pallar? hur kan hon göra det n'r jag inte gör det??? Hon har sånt dåligt inflytande och omdömme så jag skulle vilja ryska lite vett i henne. Jag kan inte 'äta o bete mig normalt utan min röst i huvudet tar över mer när jag är i hennes närhet och ser hennes beteende. Den säger lixom "du måste vara bättre, träna mer, äta mindre, nyttigare. Du är ett fetto, du ser ju hur hon tittar på dig, det kanske är därför hon inte vill äta..." jag är en gris i bland. men igår bestämde jag mig för att göra i ordnning den mat jag tänkt och gå upp ocj äta tills jag fyllde mitt kalorimål...jag sa bara: GÅÅÅÅ jag vill vara ensam!

åt riktigt bra igår, men ville såklart kompensera, bara av att titta på mamma! fy fan...

Min handledare försöker peppa, och med henna som mamma hade jag nog varit frisk nu! åh, vad sur jag blir, och irriterad, då brukar jag säga något dumt...men fan vad taskig jag är. hatar att såra, särskillt pappa, han har ju inte gjort något! han håller med mig om mamma!!

Alltså ni fattar inte hur hon beter sig, det är hemskt, och hon ser så äcklig ut...som en tolvåring på konccentrationsläger...nä, men näöstan!!

Nu ska jag äta lite, magen kurrar.

Kram

för kommentarerna! De får mig att förstå att jag inte är ensam! Underbara människor finns i min närhet utan att jag förstår varför. L, ditt inlägg beskrev allt såååå bra!! Det är vår verklighet. Vi "duktiga och snälla" flickor.

Min handledare på praktiken är underbar och ger mig värme med bara en blick ibland. Efter min (tuffa) helg sa han rakt ut på måndagen att jag behöver hjälp nu! Hon såg på mig, i mina ögon, mitt kroppsspråk att jag hade "skadat" mig själv och mådde dåligt. Hon sa att hon ville inte se mig fördärva mig mer nu, det går inte, det är på gränsen...Visst, det känner jag med, men jag kan ibland inte inse fakta...Hon och eleverna får mig att vilja kämpa på mer och slänga ut mina bekymmer genom ett fönster och sedan stänga det...Bättre kunde jag inte fått det. Detta kanske är min vändpunkt?

Vi pratar endel om mitt sätt att tänka och "sjukdomen". SÅ skönt måste jag säga; jag fattar inte, är det jag som bryter mig loss, blottar mig, ber om hjälp, uppmärksamhet? vad? Men det känns så skönt. SAMTIDIGT som jag känner mig i underläge eller som en svag människa, en som har en "ätstörning". Men det är inte jag. DET accepterar jag inte! Jag ser mig inte på det sättet, samtidigt som jag har en hemlighet, nåt eget, som nuinte är så hemligt- haha, in Your face.

DOCk, måste jag tillägga; min mamma förstör mkt för mitt pepp och motivation. Jag pallar inte med henne alltså. hon är falsk, en hycklare. Jag måste ljuga. Jag måste låtsas äta det som hon anser att jag borde äta (tex kakor och liknande) men jag säger att jag måste plugga o äter det i mitt rum. skramlar lite på tallriken eller bestick, kanske smakar jag lite, men förmår mig inte att äta o njuta bara för att hon är som hon är...sedan spolar jag ner det i toan!

Har känt av "symptom" av mitt beteende....kan knappt sitta normalt på en stol, gör så ont i rumpan, har inte kunnat ligga i fosterställning ordentligt på läänge (ont i knäbenen) min ryggrad är öm, mitt bäcken, jag är torr, har fått ÄNNU mer hår på kroppen, tappar massa med hår på huvudet och det gör ont i hårbotten...trötthet, frusenhet osv blir ju aldrig bättre.

 Jag har nästan konstant ont i bröstet och bara jag anstränger mig och försöker träna orkar jaginte utan får blodsockefall och konstiga svettninger...ok, iofs beror någ en del biverkningar på medicinen...

Ne, nu måste jag säga godnatt.

Ville bara skrika ut ett TACK!!!

Jag är så jävla ful o äcklig så jag kan inte lämna min lgh. Fan fan fan!! jag orkar inte leva om det ska vara så här hela tiden!!!

hattar mig hatar mig hatar mig själv. jag kan inte kolla mig själv i spegeln

jag kan inte gå till min underbara kompis för jag kan inte gå ut, vill inte träffa nån utan sitter här o lipar istället!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jävla helvete

vem fan är jag???

Please, shoot me somebody!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

jag känner mig så jävla tom på insidan och utsidan är ju inte mkt bättre............................................
.........hatar min spegelbid, hur jag känner mig, fet, ful och äcklig! hatar att känna, varför kan maninte bara få vara o ha kul???

Fy fan vilken konstig vecka (mat och ångest mässigt..)

Måste bara skriva av mig!

Jag har planerat hätsätningar nu i helgen. Hur sjukt är inte det?? here I go again...

Jag kommer nog gå upp två kg av dessa, trots att jag försökt spy upp allt, men det går inte att få ur mig allt, knappt hälften känns det som. Har försökt "hålla mig till" krämiga grejer som man får upp lätt, men det blir allltid massa annat "när man ändå håller på"

Men nu är jag sjukt äcklad...Har handlat massor massor massor, kan fan inte stå emot mitt sug, även om jag borde kunna det. jag är för smart för detta! Men jag Orkar inte bry mig!!!

Jag är sååå trött o yr så jag tror jag ska svimma o ramla ihop vilken sekund som helst! pallar inte att må så här längre. och jag VET jag gör det bara värre!!!

Har nu smärtor i hela överkroppen, bröstet, ryggen, njurarna?, halsen, och magen...Blä för dessa ätningar. Alltså ni fattar inte, det finns ingen hejd, jag kan äta hur mkt som helst! usch vilka mängder...men när jag reser mig från min bekväma ställning i soffan tror jag på allvar att min mage ska spricka. Hjälp!

Jag har som sagt planerat dessa ätningar...nu passar jag på när jag är själv o har oöndliga tillgångar...

Jag ville verkligen inte äta allt det där, tänkte ju spara lite, yeah right!!

jag var tvugen(både igår och idag) att "tömma" en gång för att klara få i mig allt. tillslut är jag helt stum i munnen och i käkarna...

varför ska jag ha detta omättliga sug?? idag tänkte jag dessutom beställa några pizzor, tur jag inte gjorde det! Jag var för snål (och rädd för vad de ska tro)

men shit vilka sug!!! har gått i alla mataffärer och bara frossat med blicken. jag har köpt ganska mkt flera liter (ganska dyr) glass, ostbågar, chokladmousse, chokladbollar, godis....kanske lite annat=?

fy fan vilka mängder!

men shit jag gillar ju det! har totalt (på ca ca ett dygn) spenderat 5 timmar åt min hobbt! fatta vilken jävla tid jag slösar, och jag har sååå mkt att göra. HJÄLP någon!

Jag längtar tills jag ska på min första träff hos psykologen. Praktiken går ju bra, men varje em vill jag, och då planerar jag vad jag ska äta när jag blir själv, eller som nu, spenderar en helg i min lgh!

Fast jag borde nog kunna stå emot. men som sagt, denna gången (gångerna ville jag!!) har gjort det hemma två ggr denna vecka. lurade iväg familjen en gång, och min bror o mamma skulle till doktorn en dag, en annan dag gjorde jag det trots att de var i huset, men i rimliga mängder då...men nu.

Jag blödde tom det sista nu o jag trodde jag skulle kvävas...dessutom låg det en spya i trappuppgången, det luktade fan!! jag känner knappt lukten när jag gör det för jag får som lock i näsan, ibland känns den frätande syran, men jag brukar lyckas sluta innan den kommer.

Detta är ju inte bra för halsen, salt-syra balansen, och för tänderna!

ojoj, långt inlägg, hoppas nån orkar läsA, men trots allt behöver jag berätta här!

Jag är äcklig, vill inte visa mig ute, vill bara vara i min bubbla. Egentligen vill jag (BORDE JAG) sova när jag känner mig så här!! då kanske man får energi av det istället....för jag får en kick av det! trots ansträngningen...

Nu måste jag träna. jag får se hur det känns, men jag måste för annars kommer nåt dåligt att hända. Blir Du nöjd då?? Jag orkar inte med ditt tjat! jag vill göra det Jag vill, inte det Du vill. fast jag ville ju...varför hade jag annars köpt på mig allt detta? hatar att slänga penagar i toan såhär!!! visst, jag njuter lite av det, men jag hade ju kunnat njuta av det 20 ggr, måttligt istället för ett ångestladdat tillfälle????

usch, det ligger ett berg av omslagspapper, skålar och burkar runt omkring min soffa. detta är det hemska beviset!! tur ingen kan se, det ser ut som värsta fettot bor här.

Nej, nu är det nog för denna gången!!

Tack till er som bryr er!!

Tänkte börja med att  berätta att min handledare på praktiken är helt fantastisk! En dag, tror det var dagen eller dagarna efter att jag skrivit sist, pallade jag inte mer. hade en ångest/lipdag o det bara brast för mig när jag sa till henne att jag inte är riktigt frisk. Jag började lipa så klart och hon bara höll om mig och frågade knappt något utan jag fick självmant berätta. Och allt bara kom ur mig!

Hur jag "svälter" mig och har ångest för mat och hur jag känner mig, att jag äter antidepp, att jag har typ bulimi och allt! Helt otroligt att jag vågade, men jag kände mig så trygg med henne just då!

Fatta, hur??? Jag bara orkade inte hålla masken o skenet uppe, någon måste få veta. Jag pallar inte att vara så dålig och kanske ibland verka frånvarande och ointresserad! Jag var tvungen att lägga korten på bordet.

Jag hatar verkligen att visa min svaga och sårbara sida, och det sa jag 10 ggr! men hon var så gullig o sa att det var ok att vara ledsen och att ibland dela med sig av det. man behöver inte vara sprallig o glad hela tiden. det går ju inte. Hon sa också till mig att det är en sjukdom, det är inte mitt riktiga jag. hon är mån om att jag inte hamnar i några jobbiga situationer och jag tror hon fattade hur jag kände inför mat och sådana situationer. hon vill såklart att jag ska bli frisk och menar att jag inte ska ta på mig för mkt utan säga till om det blir jobbigt! Hon är bäst min handledare. VIlket förtroende jag känner... hon gav mig några riktiga kramar, hemma känns det aldrig så (då får man be om dem och de är mer som "rutinmässiga"...men jag kände verkligen att hon kramade mig, MIG!

      I förgår ringde jag tom till henne för att prata, dels om en cpjobbig dag i skolan 8där jag var själv halva dagen!) och dels om hur jag mår. har börjat med en ny antidepp, som är mer för ätstörda oh jag har jäkla biverkningar. (fan ta dem!). Det var skönt. Nu har jag ännu en underbar människa som jag kan anförtro mig åt!! massor av kärlek till er, ni vet vilka ni är!

Men jag fattar inte...hur orkar folk bry sig om mig? jag är ju bara så jävla jobbig och misslyckad...

I helgen då jag började med pillerna lyckades jag få iväg familjen och jag var tvungen att hetsa och kräkas tills jag såg stjärnor...ont ska med ont förgöras...

just nu är jag väldigt lipig...jag pallar inte detta...

Jag är stressad, känner mig fetast o fulast i välden och jag vill bara spy.

Igår hade jag ett jävulskt sug, så jag åt och åt tills ångesten tog över, trots att mamma o bror satt på övervåningen. jag brydde mig inte ens om att stänga toadörren...vad är detta??

idag, och typ hela perioden (sedan skolan började) har jag känt mig sååå stressad och omotiverad, orkeslös och spyfärdig på detta så jag vill bara lipa. är värsta lättirriterad, minsa lilla, det räcker att pappa andas för nära mig, eller att jag får lite knip i magen eller att jag tittar mig själv i spegeln...blä!

ändå var vi och såg Mamma Mia, en helt amazing film!!! jag fick sådana good feelings så det var inte sant. det kändes som att jag var tillbaka...Jag ville bara älska någon, dansa, dricka, äta och njuta av livet...mmm. åt tom två klubbor (snusklubbor) för jag var sugen och ville det. visst, jag fightades fram och tillbaka innan jag bestämde mig, men ändå!

Sedan, nu i kväll, kom den jävla ångesten och jag ville bara lipa o skrika o skita i allt. Vi ska dessutom på cykelutflykt imån, (kallt o blåsigt!) plocka ihop en massa som jag inte hittar, jag hade massor att rätta och planera....och jag hade inte hunnit med så mkt idag. var trött o irriterad, ja då passar ångesten på. när jag är som svagast!

Mår jag så här i morgon så stannar jag hemma! kommer fan börja lipa för minsta lilla. för att hjälmen (som vi måste ha) sitter löst/snett/skaver, för att det blåser in i min jacka, för att någon unge inte lyder,,,ja ni vet.

Hade jag mått bra, då hade detta varit en piss i havet, men nu...

jag känner mig febrig, berusad (på ett dåligt sätt), ont i huvudet, trög, lite om i halsen, uppblåst i magen, stripig i håret, klen, trött, irriterad, stressad, blääääääääää

peppa mig någon---

ska sova nu så jag iaf kanske blir piggare imån!

Tanx for your time...