Ja, veckorna har verkligen rusat fram och mitt vik på 5 veckor är slut. Det är vemodigt, för jag trivs så bra på skolan! Alla i personalen är så trevliga och tillmötesgående=) Man blir helt varm...För att inte tala om elevern!

Vissa dagar var så klart riktigt tuffa och jag har känt mig otillräcklig, inkompetent och slarvig vissa dagar. Det sociala bland eleverna (relationer, tråkningar, konflikter och känslor) tar så mkt mer på krafterna än vad jag trodde. Men så lärorikt det varit. Dessutom har jag hört av många att de skulle vilja att jag fortsatte=) Det har varit så bra för mig det här! Synd bara att en dum sjukdom skulle avsluta det hela! Skulle jobbat nu i måndags, men var på akuten i söndags kväll o i måndags igen. De misstänkte blindtarmen, gissa om jag fick panik! Men efter mer prover dagen efter samt ultraljud så fick jag diagnosen körtelbuk. Alla lymfkörtlar i magen är inflammerade och gör så ont... Det var väldigt jobbigt att äta så klart, men jag har verkligen försökt att få i mig en del! (Och lyckats, men med en jävla smärta o lite illamående). I måndags fick Jag dessutom diarre på kvällen, massor...så på morgonen vägde jag så lite som jag vägde då jag började på kliniken! helt sjukt vilket ras vätska o maginnehåll kan orsaka! Men det mina vänner var bara tillfälligt. ska väga mig imorgon, men idag vägde jag bara 1 kg mindre än jag brukar, så alltså ingen större skada skedd. SÅ väljer jag att se på det. Jag vill ju inte ner så lågt igen! Dock var pappa på mig när jag var på sjukhuset att jag måste börja lägga på mig mer nu- "du är så skrin, ingen motståndskraft..." bla bla. Tjat. Jag uttryckte nog i mitt febriga tillstånd att jag äter bättre än rekommenderat ofta! Och att jag vill känna att jag iaf kan välja vad jag stoppar i mig när allt annat är okontrollerbart. Dessutom passade jag på att klaga på mamma o brorsan lite. Att han nog borde säga till henne med (benig som bara den). Mamma antydde så klart med detta när hon var ensam med mig. SLUTA, har jag lust att skirka. Gör man inget själv ska man inte säga till andra vad de bör göra och inte göra. Jag blir ofta irriterad o ledsen över hur patetiskt lite hon äter. Jag fattar inte hur människan orkar? Hon fällde ju en dum kommentar när hon satt o väntade med mig "sitter man bara ner behöver man ju inget..." hon menade energipåfyllning/mat...

suck. Nähä, så bara för att jag ligger ner några dagar behöver jag inget! Hon blev jättesur när jag sa att jag inte vågade äta nåt för jag inte ville ha mer ont eller var orolig över att nåt skulle hända i magen...Så töntigt- aja.

Det som hände sist var att mamma av någon anledning ville beställa kebabrulle (!). jag sa jag kunde äta lite då, men jag var inte sugen. hon tog en ände till mig, en fin torr (liten), köttig bit, med lite bröd till sig själv, resten till pappa- jag smällde av. dessutom spottade hon ut den lilla deg det var runt...jag kände mig bara så äcklad som fick denna stump med typ bara bröd o massa fetsås, samtidigt som jag eg. inte ville ha och att jag var så irriterad! Så arg blev jag. Hade hänt liknande saker några dagar tidigare. frågade om vi skulle ha någon fruktsallad till efterrätt. men det orkade hon ju inte. bägaren rann över och jag gick upp på toan, stod  o andades o kollade mig själv i spegeln, tårarna började rinna. ilskan över massa saker blev starkare och jag var så äcklad så jag satte fingrarna i halsen o körde ner dem tills jag fått upp det mesta....mådde sååå dåligt över det sen så jag bara stod i duschen o lipade. Tyckte att det var hon som drev mig till det o jag pallade inte reda ut det jag kände så jag tog ut det på mig själv. ILLA! Trodde ju jag var starkre då...

samma sak på kvällarna när vi ska äta, eller varje gång vi ska äta...mamma tar alltid först. hon tar så klart de "bästa" sakerna och så lite ris/pasta/potatis så jag ibland säger till. alltså två små matskedar ris?? Hallå? du är inte 3 år...man känner hennes revben tydligare o jag fattar inte vad hon håller på med?

Ibland kan hon säga att hon är så rädd att övergångsåldern skulle förändra hennes kropp...men då säger jag bara att för att gå upp i vikt måste man äta mer...mer än vanligt...alla byxor hänger och hon ser dum ut. Vill bara ruska in det i henne, det hon gör är farligt. det är sjukt, osunt.

Nog om henne. Men ni kanske förstår att hon tar mkt energi från mig. känns också ofta som att ja måste påminna henne om att äta, eller inspirera henne. "jag är inte sugen på nåt ikväll" låter det väldigt ofta. Undrar varför hon har sömnsvårigheter? Tradigt är det, och jag bara längtar tills jag kan flytta!! Då ska jag unna mig massa gott och kämpa med att få en kvinnas kropp igen. Det är bannemig intekul att unna sig något eller ha "fredagsmys" när ens mamma har ett sjukt ätbeteende och aldrig vill äta nåt gott ihop. Hon fattar lixom inte. Detta gör faktiskt ont i mig. hon släcker ofta min utmanarglöd.

ett exempel till; förra helgen var jag bjuden på fika hos en gammal kompis som verkligen gillar att baka. Jag o mamma kollade massa recept o så sa jag plötsligt " Det ska bli spännande att se vad X bjuder på!" då svarar hon surt: "men du äter ju inte kakor..." eh? uppmuntran tack? Var finns medkänslan. Försökte faktiskt peppa mig själv och intala mig att det ju inte är så farligt, bara spännande! Fy vad jag tycker illa om henne ibland. tyvärr måste jag säga det. Vår relation tar skada av detta...o det är ju så onödigt!

Sa jag att jag gärna vill flytta??

Lovar att bli bättre på att skriva av mig här! Älskar er respons, den ger mig en kick i rumpan! Tack Underbar tjejer!

kram på er o alla som orkar läsa!   

Ja, veckorna har verkligen rusat fram och mitt vik på 5 veckor är slut. Det är vemodigt, för jag trivs så bra på skolan! Alla i personalen är så trevliga och tillmötesgående=) Man blir helt varm...För att inte tala om elevern!

Vissa dagar var så klart riktigt tuffa och jag har känt mig otillräcklig, inkompetent och slarvig vissa dagar. Det sociala bland eleverna (relationer, tråkningar, konflikter och känslor) tar så mkt mer på krafterna än vad jag trodde. Men så lärorikt det varit. Dessutom har jag hört av många att de skulle vilja att jag fortsatte=) Det har varit så bra för mig det här! Synd bara att en dum sjukdom skulle avsluta det hela! Skulle jobbat nu i måndags, men var på akuten i söndags kväll o i måndags igen. De misstänkte blindtarmen, gissa om jag fick panik! Men efter mer prover dagen efter samt ultraljud så fick jag diagnosen körtelbuk. Alla lymfkörtlar i magen är inflammerade och gör så ont... Det var väldigt jobbigt att äta så klart, men jag har verkligen försökt att få i mig en del! (Och lyckats, men med en jävla smärta o lite illamående). I måndags fick Jag dessutom diarre på kvällen, massor...så på morgonen vägde jag så lite som jag vägde då jag började på kliniken! helt sjukt vilket ras vätska o maginnehåll kan orsaka! Men det mina vänner var bara tillfälligt. ska väga mig imorgon, men idag vägde jag bara 1 kg mindre än jag brukar, så alltså ingen större skada skedd. SÅ väljer jag att se på det. Jag vill ju inte ner så lågt igen! Dock var pappa på mig när jag var på sjukhuset att jag måste börja lägga på mig mer nu- "du är så skrin, ingen motståndskraft..." bla bla. Tjat. Jag uttryckte nog i mitt febriga tillstånd att jag äter bättre än rekommenderat ofta! Och att jag vill känna att jag iaf kan välja vad jag stoppar i mig när allt annat är okontrollerbart. Dessutom passade jag på att klaga på mamma o brorsan lite. Att han nog borde säga till henne med (benig som bara den). Mamma antydde så klart med detta när hon var ensam med mig. SLUTA, har jag lust att skirka. Gör man inget själv ska man inte säga till andra vad de bör göra och inte göra. Jag blir ofta irriterad o ledsen över hur patetiskt lite hon äter. Jag fattar inte hur människan orkar? Hon fällde ju en dum kommentar när hon satt o väntade med mig "sitter man bara ner behöver man ju inget..." hon menade energipåfyllning/mat...

suck. Nähä, så bara för att jag ligger ner några dagar behöver jag inget! Hon blev jättesur när jag sa att jag inte vågade äta nåt för jag inte ville ha mer ont eller var orolig över att nåt skulle hända i magen...Så töntigt- aja.

Det som hände sist var att mamma av någon anledning ville beställa kebabrulle (!). jag sa jag kunde äta lite då, men jag var inte sugen. hon tog en ände till mig, en fin torr (liten), köttig bit, med lite bröd till sig själv, resten till pappa- jag smällde av. dessutom spottade hon ut den lilla deg det var runt...jag kände mig bara så äcklad som fick denna stump med typ bara bröd o massa fetsås, samtidigt som jag eg. inte ville ha och att jag var så irriterad! Så arg blev jag. Hade hänt liknande saker några dagar tidigare. frågade om vi skulle ha någon fruktsallad till efterrätt. men det orkade hon ju inte. bägaren rann över och jag gick upp på toan, stod  o andades o kollade mig själv i spegeln, tårarna började rinna. ilskan över massa saker blev starkare och jag var så äcklad så jag satte fingrarna i halsen o körde ner dem tills jag fått upp det mesta....mådde sååå dåligt över det sen så jag bara stod i duschen o lipade. Tyckte att det var hon som drev mig till det o jag pallade inte reda ut det jag kände så jag tog ut det på mig själv. ILLA! Trodde ju jag var starkre då...

samma sak på kvällarna när vi ska äta, eller varje gång vi ska äta...mamma tar alltid först. hon tar så klart de "bästa" sakerna och så lite ris/pasta/potatis så jag ibland säger till. alltså två små matskedar ris?? Hallå? du är inte 3 år...man känner hennes revben tydligare o jag fattar inte vad hon håller på med?

Ibland kan hon säga att hon är så rädd att övergångsåldern skulle förändra hennes kropp...men då säger jag bara att för att gå upp i vikt måste man äta mer...mer än vanligt...alla byxor hänger och hon ser dum ut. Vill bara ruska in det i henne, det hon gör är farligt. det är sjukt, osunt.

Nog om henne. Men ni kanske förstår att hon tar mkt energi från mig. känns också ofta som att ja måste påminna henne om att äta, eller inspirera henne. "jag är inte sugen på nåt ikväll" låter det väldigt ofta. Undrar varför hon har sömnsvårigheter? Tradigt är det, och jag bara längtar tills jag kan flytta!! Då ska jag unna mig massa gott och kämpa med att få en kvinnas kropp igen. Det är bannemig intekul att unna sig något eller ha "fredagsmys" när ens mamma har ett sjukt ätbeteende och aldrig vill äta nåt gott ihop. Hon fattar lixom inte. Detta gör faktiskt ont i mig. hon släcker ofta min utmanarglöd.

ett exempel till; förra helgen var jag bjuden på fika hos en gammal kompis som verkligen gillar att baka. Jag o mamma kollade massa recept o så sa jag plötsligt " Det ska bli spännande att se vad X bjuder på!" då svarar hon surt: "men du äter ju inte kakor..." eh? uppmuntran tack? Var finns medkänslan. Försökte faktiskt peppa mig själv och intala mig att det ju inte är så farligt, bara spännande! Fy vad jag tycker illa om henne ibland. tyvärr måste jag säga det. Vår relation tar skada av detta...o det är ju så onödigt!

Sa jag att jag gärna vill flytta??

Lovar att bli bättre på att skriva av mig här! Älskar er respons, den ger mig en kick i rumpan! Tack Underbar tjejer!

kram på er o alla som orkar läsa!   

Nu är jag upprörd o ledsen o vill bara härifrån! Det var mamma som drev mig till detta...åh vad arg jag är. Besviken på mig själv. Det blev helt enkelt för mkt o jag orkade fan inte stå ut. Då blev det så här. Hataar det just nu. skadar bara mig själv, fast jag inte vill!! Inte nu, inte så här. Trodde jag kommit längre?... fan.

Gråter nu o är besviken så jag skriver o berättar imorgon kanske.

FAN!

Tänkte bara uppdatera här o tala om att jag igår klarade mina utmaningar galant!

En på jobbet skulle göra lasagne o ta med dagen efter; jag frågar om jag  får smaka, han tar med till mig o det är ingen liten bit!! (han är väldigt stor själv, o vi äter lika stor bit.=) Dessutom är det ostsås på, köttfärsen är grovmalen så man ser massa "fettbollar" i den. Detta är väldigt jobbigt. Visst, jag har alltid varit kräsen, men nu är det extra viktigt att det är "rent" kött och fräscha produkter. Blev svinmätt, men beslutade mig för att det behövdes, det var gott och roligt att prova någon annans matlagning! Det är ju det jag vill, uppleva massor med olika maträtter från olika ställen. Jag gillar ju det! Se möjligheterna istället för hindren.

dessutom var jag på kräftskiva igår och åt massssoooor. Men gott var det=) Trevligt som bara den med. trodde det skulle bli jobbigt, då jagh inte själv dricker. men jag snackade halva kvällen med en kille som senare började säga massa fina saker till mig. Tror han menade det med. han sa bla att jag var galet sexig och att jag hade en "perfekt" kropp....Shit, jag som fortfarande är underviktig! Hur kan han tycka det?? Hade en tunn, svart, lös lång tunika på mig. skärp i midjan o en snygg "hängig" urringning...Hade även vågat håret, som jag hade nersläppt för första gången på säkert 2 år! Han tyckte det var fint. Fan vad glad jag blev, o det hjälpte nog mitt självförtroende lite=) (synd bara att jag är "perfekt" när jag är underviktig...) men han var ju påverkad så man får ta det med en nypa salt...

En annan grej som är riktigt läskig är att jag nu fått ett vikariat!!!

Hur snabbt som helst, fick reda på det i fredags, hann ej tänka utan bara svarade ja. sedan fick jag panik! Har ju inte haft några riktiga rutiner med tidiga morgnar på ett år!! Inte varit i skolan på ett år...Hur ska detta gå? Men jag får ta en dag och en lektion i taget...Men hjälp mig, så här fort hade jag inte räknat med att få jobba i skolan! hade tänkt ta lite ledigt en vecka o bara åka på saker jag vill. (jobbar på sommarjobbet fortfarande, sista dagen idag) Men nu fick jag ändra planer och tänk helt...

Dock så sa receptionisten som ringde upp mig att jag visst var populär!? ännu en boost för sjölvförtroendet!

Nu gäller det att leva upp till detta o verkligen göra mitt bästa!

Jag o pappa hade bestämt att vi skulle ut på en minisemester o bara njuta av sevärdheter, upplevelser o såklart mat=)

Det var perfekt väder för att gå mkt o vädret lockade även till glass i stora lass, haha. Maten gick bra som jag vet att den gör med pappa. Så himla skönt! Visst att oron för kalorierna fanns där, men jag försökte ändå lita på mitt "omdömme" o njuta av det jag var sugen på.  (Vi hamnade först på Hardrock Café och det var en upplevelse i sig att bara sitta och äta där!)

Det blev bla en kulglass av Ben & Jerry´s till fika första dagen. Två väldigt mäktiga kulor...det var såå gott. dock lite mkt kakdegsbitar fick jag! pappa tog en stor brownie o jag fick en mandelskorpa + att jag var förståndig o tog en recoverybar (choklad/caramel-väldigt söt!) så glassen var definitivt UTÖVER det andra (framsteg, haha) visst, vi gick ju en del. men alla måltider intogs ute...(ganska lite kontroll över innehåll osv..)

Hotellfrukosten blev jag mäkta stolt över mig själv, även om jag blev lite rädd...men hey, jag orkade att gå massor o stod mig ganska länge. Nyfikna?

(det blev en stor tallrik fil med fruktmusli, flingor, keso, fruktsallad + frön, en fralla med ost, skinka o grönsaker, 1 ägg, mer frukt o skinka + en hel pannkaka med sylt.  även kaffe slank ner=) mätta o belåtna snodde vi med oss frukt o en stor macka med 2 cm pålägg, haha. (billig lunch det!) Senare den dagen åkte vi till det italienska glasstället i Halmstad o tog varsin bamseglass...gud så gott!

Vi gick på ströget i Köpenhamn, kollade i hamnen, gick till den lille havfrun o slottet. Köpenhamn är verkligen en fin stad som jag absolut måste besöka igen! Påminde mig lite om både London och Stockholm...Tyvärr drar de höga priserna ner betyget...men mkt turister var där iaf! Nästa gång kanske det blir tivoli med, jag blev faktiskt sugen när vi gick förbi!

Eftermiddagen i Halmstad spenderades bla på tylösand där vädret var prima och vi stannade på afterbeachen, verkligen bra dagar som vi fick uppleva massor under. (på förmiddagen var vi i hesingborg, där vi även sov för att det inte skulle bli så dyrt) Vi gick en timme på stan och sedan var vi uppe i Kärnan och kollade utsikt samt att vi var nere i hamnen och myste lite=)

Det blev som ni förstår en hel del gående, vilket man kände av på kvällarna! Dock tror jag att gåendet gjorde att ångesten hölls på avstånd, vilket var skönt. Visst, det är jobbigt att äta sådär mkt glass o behålla den...får lite småpanik när jag ser hur mkt det är o känner hur magen växer, men man får helt enkelt slå bort det o ta för sig av livets goda! Eller vad säger ni?

Måste berätta med att när vi kom hem på kvällen var mamma sååå sur för att hon inte kunde/fick följa med. jag blev arg på henne för att hon inte kunde unna mig denna resa, som fö familjen gjorde utan mig förra året för att JAG jobbade...tragiskt. Men jag ignorerade henne o vi pratade på om hur roligt vi haft det=)

Jag tackade dagen efter vårt pizzabesök ja till att träffa det gamla gänget för att umgås o äta. Detta hade jag aldrig gjort förra sommaren kan jag lova! kändes bara så kul att få träffa dem som förr i tiden=) Dock blev jag lite skraj när jag kom dit o jag såg vad som skulle bjudas på... paj. Jag som aldrig ens gillat paj, o verkligen något jag haft ännu svårare för sedan äs började. Visst, jag har svårt för allt som är i gratängform för det är så svårt att veta innehåll o bra mängd osv. Det var iaf en kassler- o ostpaj (på fullkorn minsann!) Den var riktigt god! Jag tog t.o.m om. Dock tog jag inget bröd som det var till. det var även förrätt med mozzarella ost o olja bla. jag tog två! =)

Kände mig väldigt mätt o nöjd o kunde njuta av mat och sällskap. Senare skulle dock serveras fika, efter kl 21... gräddtårta med kaffe. Fan, jag fick lite panik. dels för att det var tårta o för att jag inte kunde komma undan...dels för att jag inte äter sånt på kvällarna, mår inte bra psykiskt el fysiskt. De första två tog värsta megabiten. jag höll på att smälla av. Jag skulle ta sist...kollade lite på de andra. de tog "normalstora"- bitar.

Min bit var nog inte bredare än 1.5 cm...fick en kommentar direkt

-" men GUD vilken liten bit!" av hon som satt bredvid...Kände mig såå onormal o bara snäste att jag inte tycker om sånt här egentligen...hon bara "nähe, nänä" eller nåt liknande. Fan vad jag kände mig uttittad! Kunde fan inte fokusera på annat än att få i mig den jävla tårtan som fö var sååå söt. det enda goda var hallonen...

fan vad jag kände mig utanför o konstig...bara för att jag inte tog som de o skrattade o var som jag brukade. FAN. Ville typ bara lipa. Säga som det var. HOn tänkte sig absolut inte för. Jajaja- Nästa gång planerar jag att stå äver helt o säga nej tack bestämt. Tänker inte må dåligt o förklara mig för att jag inte vill smälla i mig sånt sent på kvällen. Har aldrig någonsin här hemma fikat på kvällen. Aldrig. Vi fikar vid 16- då kan det vara gott med något sött. Men bara kanske. Nej jag ska minsann försöka stå på mig. Om inte annat får jag väl säga att jag inte tål socker...

Blev iaf nedstämd av det hon sa o tänkte dumma tankar när jag kom i säng...dagen efter påverkades jag med, fast av träffen. De hade gjort så mkt gemensamt o kommit så "långt" i livet så jag kände mig bara misslyckad. Lite avundsjuk faktiskt.

Däremot blev Danmarksresan jättebra. berättar mer ikväll!  

I onsdags var jag med en gammal kompis och fikade. Jag var peppad o nervös som fan. mest för att vi inte träffats på ca 7 år... (nästan iaf)

Så klart var det  frågor om mitt mående o vikten osv. men kände att det är lika bra att lägga alla korten på bordet, för vi kommer att träffas mer. Blir enklare för mig själv då! Jag tog iaf en morotskaka. var sugen på det. hon tog en macka. Lite kräsen är hon o det är så skönt för det är jag med! Hon tog bort osten o lite av smöret, haha. Morotskakan var god, inte mer än så. tog nog 30 min att äta för vi pratade så mkt. Seriöst så lockar inte kakor mig. blir alltid så besviken ändå! Men denna var väl ok. Dock satt vi där så länge så jag var tvungen att köpa mat senare! (det gjorde dock inte hon, vilket ju tog emot lite, även att hon tog ett "nyttigt" alternativ tog emot, men jaja...) Tog först en räkpastasallad, men den såg så tråkig ut o den hade stått hela dagen. det fanns inte mkt att välja på tyvärr. Så tjejen i kassan var snäll o gjorde en kycklingwrap som serverades m cheddarchips o guacamole. åt två chips bara för att, men de stank verkligen! Fin utmaning den dagen alltså!

i fredags var det en än större utmaning. Jag o en annan kompis hade bestämt att vi skulle träffas o gå på stan. och äta ute. Hon föreslog pizza (alltså på dagen när vi båda jobbade) tankarna började så klart snurra o hjärtat klappade lite fortare...satt där med min lunch. VIlken som tur var var en nyttig variant! Annars hade det varit svårare att boka bord på en pizzeria. i vilket fall som helst gick det skitbra! Jag tog en chao chao (fläskfile, champinjoner) o lade på lite paprika, lök o oliver=) önskade dock lite mindre ost, då den pizzerian är kända för att ha mkt ost! (Vi var stammisar där förut). Fan vad gott det var alltså! Åt nästan upp allt, förutom lite av kanterna. pizzorna är lagom stora där. som en större tallrik ungefar. perfekt. Fick först panikmättnadsskänsla, men den avtog efter ett tag. vi satt länge. mIn kompis är inte stor i maten så hon lämnade 1/4, då åt jag lite av hennes fyllning! mums...=)

Måste ju även erkänna att jag fick lite ångest o ville gå efter 40 min. DÅ kunde jag inte fokusera så mkt på vårt samtal tyvärr. Ångesten tog lite överhand. Jag var tvungen att gå lite extra innan jag tillslut åkte hem. Men jag ser det ändå som en seger!

Vill åka dit snart igen. eller om några veckor. Det var så gott!!!

Imorgon åker förmodligen jag o pappa till Danmark. DÅ ska jag njuta o äta vad jag vill.

Hoppas ångesten låter mig göra det.

hinner inte skriva mer nu, men jag måste berätta för er om gårdagen. Om hur en komentar kunde sänka mig 24 timmar framåt. Den kommer nog påverka ett tag tyvärr. men jag ska bearbeta den genom att skriva av mig här när jag kommer hem.

Idag var jag rädd för framtiden igen. Den skrämmer mig så sjukt mkt att jag bara vill lipa eller iaf hätsäta...Juli månad är snart slut och om jag mot förmodan skulle få ett jobb så skulle det innebära att det startar runt 10 augusti! DET ÄR SÅ SKRÄMMANDE! Klarar jag det? Orkar jag? Hur ska jag bete mig? Är det detta jag vill? Kommer jag att kunna ta allt det ansvar som faktiskt krävs?

Vissa dagar blir jag rädd för mig själv över hur tankspridd eller slarvig jag faktiskt är. Andra dagar känner jag bara att jag kanske inte är redo fysiskt men även psykiskt pga vad ätstörningen fört med sig...

HUr ska jag gå in i den roll som krävs för mitt yrke? Jag är absolut inte den personen jag var då jag naivt började lärarutbildningen...Var jag så entusiastisk och insatt som mina kurskamrater eller följde jag bara strömmen?

Jag har svårt att se på mig själv som en som har ansvar. Jag tror inte att andra gör det. Många tror att jag inte ens är 20..roligt. Nej, men jag känner mig ärligt som under 20. min kropp ser nog inte heller så värst "mogen" ut...

Äh, skittankar! Jag har så låg självkänsla så det inte är sant. Tror man så så blir det ju så. Tror man att man inte är något så ser ingen annan en som någon. Pappa påpekade flera ggr under semestern att jag inte fick tänka så. Att jag istället skulle sträcka på mig o tro att jag är nåt.

Jag vill så gärna hitta tillbaka till det som fanns inom mig för något är sedan. vilja, lusten och kreativiteten. Mening i tillvaron. inte bara ta sig igenom dagens måltider, såna primära behov ska vi inte behöva tänka på eller oroa oss för nämnvärt mkt. Det tar fortfarande alltför stor del av mitt liv. DOCK (!) så tror jag att om jag känner mig tryggare i mig själv, har MIG att tänka på, och slipper konflikter som är löjliga (skaffa mig eget) och dessutom får ett jobb som har mening, så kommer det automatiskt att ordna upp sig med det mesta. Jag behöver stimulering o få använda mig av mina bra egenskaper som faktiskt gömmer sig bakom ätsörningen o annat!

Jag har bara haft lite otur.

Ni ska veta att jag förbannat mig själv ofta för att jag inte "tog tag" i mitt liv i höstas (eller tidigare). Då kanske jag hade haft ett jobb idag! DÅ kanske jag hade kunnat gå vidare som vem som helst. Men grejen var att jag var rädd långt innan maten blev en fixering. Jag hade i princip bestämt mig för att plugga vidare för att det var tryggt o för att jag behövde mer tid i min osäkerhet. faktiskt. Jag var rädd redan på gymnasiet. Jag hade aldrig haft något "riktigt" jobb. Jag visste inte mkt annat än hur det var att plugga. och det var jag bra på. Jag hade lätt för det, och har alltid haft.

Dock visste jag inte hur mkt det skulle skilja sig att studera på högskolan. förbereda sig för ett yrke...Alla krav, allt det nya, att jag faktiskt måste kämpa en hel del, för att många gånger ändå inte räcka till. det var alltid många andra som hade tänkt på andra aspekter än vad jag hade gjort. som kunde uttrycka sig bättre, argumentera och stå för sina åsikter. Jag kände mig ofta som en dumbom som inte hade nåt vettigt att komma med...

Hade ofta ångest över hur jävla duktiga alla var o jag var bara sådär. Visst, jag hade min stunder då jag "glänste" och kände mig jätteduktig, men det var inte långvarit tyvärr....

Jag har många dagar så jag längtar så sjukt mkt tillbaka till studierna i Halmstad, samtidigt som de var jobbiga, så var man aldrig ensam. Jag hade det så bra och jag bara önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden o sluppit ätstörningarna o utvecklats som människa o lärare! Skäms över att jag lade ner så mkt tid på nåt så ovärt! visst, ätstörningarna må var symptom på att man inte mår bra i själen eller att man inte kan hantera vardagen o kraven, men jag borde hittat andra sätt. Eller jag vet inte...Jag borde gått in för skolan ännu mer! Borde visat framfötterna o sökt jobb hela förra året!

pappa har många gånger sagt att jag borde gjort det, och att om jag hade sökt jobb i höstas hade jag sluppit allt som har med arbetslöshet att göra!

Jag blir påmind...Jag ångrar mig så mkt att jag inte var tuffare o säkrare på mig själv. Jag får skylla mig själv. Jag är så jävla lat o bekväm att det skrämmer mig ibland.

OJOJOoj...ja, det var förbannat skönt att rensa den tunga luften som jag andas lite.

(B, blev rörd av din kommentar som jag inte läst tidigare...det betyder sååå mkt o jag kände värmen från den kramen ska du veta!)