Tycker ni att det är "onormalt" eller fel att tänka att om man äter mindre/lite kolhydrater till maten, tex potatis eller pasta, är det ok att kunna äta något extra efteråt, tex en chokladbit eller något annat "jobbigt"? Då får man ju kolhydrater men det blir inte för mycket då än om man hade ätit "normalt" och sedan det där extra? Äter ju ofta frukt efter maten för att det är så gott och ett bra sätt att avsluta måltiden på, men om jag då äter mindre kolhydrater till maten känner jag nästan att jag borde unna mig något för att jag var "duktig" eller något som inte åt massa kolhydrater...Jättekonstigt resonemang va? Eller tänker ni så?

Innan var det mer att jag skulle äta för ett visst antal kalorier och om jag åt "snålt" fick jag ta något gott efter maten...risken var alltid att jag skulle hamna i situationen att jag bara ville ha mer och inte kunde sluta. DET sitter verkligen kvar än! Alltså jag får ofta massa tankar och lite dåligt samvete då jag tar tex en chokladbit eller nån liten kaka efter maten. ALLTID. TÄnker en massa och då känns det fan bättre att låta bli. Varför kan jag inte bara njuta och tillåta mig något utan att tänka så mycket!? Det är jobbigt både med folk och själv kan jag meddela, för har jag "bestämt" att äta något i sällskap, ja då kan jag ju inte komma undan eller äta bara lite eller spotta ut/ångra mig! Men är jag själv kan jag ju det och det känns som att jag inte behöver bevisa för någon att jag kan äta det så varför då göra det? (Jo, det känns som att jag måste "visa" för andra, särskillt familjen att jag KAN äta det...)

Men åter till ämnet, vad tycker ni, bör man tänka så här eller är det lite stört?

Om du äter en räksallad till lunch, tänker du då att du kan ta en efterrätt/fika efteråt? Eller känner du att du borde för att du varit sååå nyttig och behöver lite kolhydrater för att bli av med suget eller för att "komplettera" för maten?

Djupa tankar...=)

Nu måste det bli lite plugg för min del!

Denna helg har varit värre än på länge! Har masssssoooor att göra/plugga (allt är skolrelaterat) och jag är så galet trött. Det hela började med att det blev helg och pappa o mamma skulle åka på en shoppingtripp på lördagen (sa de i fredags). Ok, gött, tänkte jag, massor med egentid för plugg och så. DOCK frågade pappa om jag kunde köra ner brorsan till stan efter lunch (tar ca 45 min T/R), jag vände direkt taggarna ut och sa att han väl kunde ta bussen, tycker han är så bortskämd. Men det fanns flera argument, som visserligen var bra, till att han behövde skjuts. ÅH, jag blev sur för att jag verkligen tänkt plugga hela dagen o inte ge mig ut, bara fokusera...så jag sa att jag skulle tänka på det, men att jag eg inte ville. Kan inte gå igenom allt som sades och hände men det slutade iaf med att pappa blev sur o kl 22.30 när jag skulle gå och lägga mig frågade jag när de skulle åka o pappa sa att de inte kunde åka (indirekt mitt fel), han hade inte lust längre och brorsan ingen skjuts. Jag blev sur och irriterad över att jag nu inte skulle kunna va huset för mig själv...Irriterad på att pappa ska vända det till att det blir mitt fel och att brorsan alltid ska förstöra o få sina behov tillfredsställda. Jag kunde inte sova utan var bara så sur för att det blev som det blev, kunde inte koppla av o började lipa för allt, jobbet, konflikterna, att jag bor hemma och inte kan andas här! Massor av spänningar bara kom ut o pappa kom o pratade med mig och massa tjafs, hatar att visa mig svag!

Iaf, jag var sjukt trött på lördagen, ögonen var svullna och jag var irriterad, pappa var irriterad för att jag förstört hans dag o brorsan ska bara ta plats! Mest synd var det om mamma som ville iväg...HATAR mig själv för att jag alldrig kan göra rätt, orkar inte vara snäll och duktig hela tiden, orkar verkligen inte bo här om jag alltid är omgiven av människor, som dessutom bestämmer vad jag ska göra, äta, vilka tider som gäller...GAH.

Till på köpet var jag sjukt uppsvälld i magen o hade huvudvärk, sugen på att hätsäta massa glass och skit, men det gick ju verkligen inte.  Ville bara få utlopp för allt genom att spy som bara den. känna det där igen, för igår hade jag nog kunnat uppnå den där känslan...

Idag åkte de iaf på förmiddagen, men brorsan är hemma. Vaknade dessutom med svullen hals och en himla huvudvärk. JAG FÅR INTE BLI SJUK! Hade tänkt gå till kyrkan idag med för att träffa lite folk och känna någonslags samhörghet. Men jag orkade ju självklart inte. Pluggandet blev lidande igår för att alla var så irriterade och jag får så dåligt samvete + en massa annat som snurrar i huvudet. Nej denna helg blev värre än på länge. Det ironiska var att innan jag gick hem i fredags sa min kollega, "vila upp dig och slappa nu ihelgen, ha det gott..så ses vi pigga och friska på måndag"  då sa jag nåt i stil med "ja, man får passa på att va sjuk i helgen så man klarar av veckorna...haha" Och vad händer? jo, jag blir halvsjuk och deppig!

Jag fattar verkligen inte hur jag kan bli sån som jag blir på helgerna, det är ju som att jag har två helt olika sidor, fy, detta är skrämmande. Då blir mitt tänk även mer "ätstört" och jag funderar i banor som att äta mindre och röra sig mer, unna sig något och kanske spy sen, räkna kalorier ännu mer (då det inte går!) funderar på att ligga kvar i sängen och skita i att sköta sig och ha sina rutiner, önskar jag vore tillbaka i den nedåtgående spiralen osv....Jag undrar bara varför...detta måste jag ta upp med min behandlare och kurator. Skulle egentligen varit där i fredags..Men hade för mkt att göra helt enkelt. 

Nej, om jag inte flyttar snart så kommer jag aldrig att må bättre på helgerna, jag lever för vardagarna! Dock kanske det är bra att bo med någon om man nu skulle må dåligt o bo själv och häts och så...det finns faktiskt en liten rädsla i mig att jag ska tappa kontrollen och ta ut allt det stressande och jobbiga i veckorna på det sätt jag gjorde i Halmstad.

Denna helg har varit värre än på länge! Har masssssoooor att göra/plugga (allt är skolrelaterat) och jag är så galet trött. Det hela började med att det blev helg och pappa o mamma skulle åka på en shoppingtripp på lördagen (sa de i fredags). Ok, gött, tänkte jag, massor med egentid för plugg och så. DOCK frågade pappa om jag kunde köra ner brorsan till stan efter lunch (tar ca 45 min T/R), jag vände direkt taggarna ut och sa att han väl kunde ta bussen, tycker han är så bortskämd. Men det fanns flera argument, som visserligen var bra, till att han behövde skjuts. ÅH, jag blev sur för att jag verkligen tänkt plugga hela dagen o inte ge mig ut, bara fokusera...så jag sa att jag skulle tänka på det, men att jag eg inte ville. Kan inte gå igenom allt som sades och hände men det slutade iaf med att pappa blev sur o kl 22.30 när jag skulle gå och lägga mig frågade jag när de skulle åka o pappa sa att de inte kunde åka (indirekt mitt fel), han hade inte lust längre och brorsan ingen skjuts. Jag blev sur och irriterad över att jag nu inte skulle kunna va huset för mig själv...Irriterad på att pappa ska vända det till att det blir mitt fel och att brorsan alltid ska förstöra o få sina behov tillfredsställda. Jag kunde inte sova utan var bara så sur för att det blev som det blev, kunde inte koppla av o började lipa för allt, jobbet, konflikterna, att jag bor hemma och inte kan andas här! Massor av spänningar bara kom ut o pappa kom o pratade med mig och massa tjafs, hatar att visa mig svag!

Iaf, jag var sjukt trött på lördagen, ögonen var svullna och jag var irriterad, pappa var irriterad för att jag förstört hans dag o brorsan ska bara ta plats! Mest synd var det om mamma som ville iväg...HATAR mig själv för att jag alldrig kan göra rätt, orkar inte vara snäll och duktig hela tiden, orkar verkligen inte bo här om jag alltid är omgiven av människor, som dessutom bestämmer vad jag ska göra, äta, vilka tider som gäller...GAH.

Till på köpet var jag sjukt uppsvälld i magen o hade huvudvärk, sugen på att hätsäta massa glass och skit, men det gick ju verkligen inte.  Ville bara få utlopp för allt genom att spy som bara den. känna det där igen, för igår hade jag nog kunnat uppnå den där känslan...

Idag åkte de iaf på förmiddagen, men brorsan är hemma. Vaknade dessutom med svullen hals och en himla huvudvärk. JAG FÅR INTE BLI SJUK! Hade tänkt gå till kyrkan idag med för att träffa lite folk och känna någonslags samhörghet. Men jag orkade ju självklart inte. Pluggandet blev lidande igår för att alla var så irriterade och jag får så dåligt samvete + en massa annat som snurrar i huvudet. Nej denna helg blev värre än på länge. Det ironiska var att innan jag gick hem i fredags sa min kollega, "vila upp dig och slappa nu ihelgen, ha det gott..så ses vi pigga och friska på måndag"  då sa jag nåt i stil med "ja, man får passa på att va sjuk i helgen så man klarar av veckorna...haha" Och vad händer? jo, jag blir halvsjuk och deppig!

Jag fattar verkligen inte hur jag kan bli sån som jag blir på helgerna, det är ju som att jag har två helt olika sidor, fy, detta är skrämmande. Då blir mitt tänk även mer "ätstört" och jag funderar i banor som att äta mindre och röra sig mer, unna sig något och kanske spy sen, räkna kalorier ännu mer (då det inte går!) funderar på att ligga kvar i sängen och skita i att sköta sig och ha sina rutiner, önskar jag vore tillbaka i den nedåtgående spiralen osv....Jag undrar bara varför...detta måste jag ta upp med min behandlare och kurator. Skulle egentligen varit där i fredags..Men hade för mkt att göra helt enkelt. 

Nej, om jag inte flyttar snart så kommer jag aldrig att må bättre på helgerna, jag lever för vardagarna! Dock kanske det är bra att bo med någon om man nu skulle må dåligt o bo själv och häts och så...det finns faktiskt en liten rädsla i mig att jag ska tappa kontrollen och ta ut allt det stressande och jobbiga i veckorna på det sätt jag gjorde i Halmstad.