Jag skrev ett inlägg i fredags som försvann o jag blev så sur...Det handlade iaf om att jag på natten till fredagen fick någon magåkomma. Tror ej det var kräksjuka för jag var bara uppe 3 ggr, dock ett väldigt illamående på natten. På morgonen var jag helt utrensad o "ren" i kroppen. Känslan var så sjukt skön...Hade tankar på att vara väldigt försiktig med maten o inte äta så mkt för att behålla känslan...Älskar den. MEN, jag åt faktiskt nästan som jag brukar! "för jag är ju så duktig o förtåndig"....får ej gå ner för min behandlare...Senare kändes det som en slags seger o att jag ju faktiskt bara lurar mig själv.

Denna veckan är vi lediga idag=) SÅÅÅ skönt. Har känt ett väldigt motstånd till att gå till kliniken. Veckan har varit lite jobbig känslomässigt. Blev en hel del tårar  i tisdags, mkt som jag knappt kunde sätta fingret på. Dock hade vi samtalat om lite jobbiga saker två timmar på morgonen. Jag försökte förklara för dem att jag känner mig ok nu. Jag orkar osv, o att kontrollen inte är så hård som innan, att jag kan äta det mesta, men väljer hellre sånt jag tycker om osv. Sa att jag var "nöjd" för tillfället, att jag ej tänker gå upp mer, för jag klarar mig fint o orkar mkt mer. Att jag kan äta ganksa normalt o att bmi inte spelar någonroll då jag känner att jag är "normal" kroppsmässigt. När jag tittar i spegeln ser jag det som finns. Mina gamla kläder passar bättre o därför ser jag ingen anlednig att öka mer. Då kommer jag garanterat att försöka gå ner igen, för att få den där sköna känslan. Alltså jag känner mig väldigt stor o "normal" nu. Det jag ser i spegeln börjar likna det jag absolut inte gillar...onödigt fett o daller. Och detta säger jag inte bara för att min spegelbild "lurar" mig. Jag har ingen skev bild längre, jag ser ju vad jag ser. Även om jag fotar mig själv säger kameran samma sak.

Dessutom är det ju inte bästa tiden på året att lägga på sig lite hull...svettigt o varmt är bara förnamnet. Efternamnet är bikinisäsong!

När jag var hemma sist mätte jag mig med måttband, o det var som jag befarade, underkroppen har ökat mer än överkroppen. Underkroppen ökar även om inte överkroppen gör det! Alltså kan jag absolut inte lägga på mig mer då det bara lägger sig i de naturliga kvinnliga fettdepåerna; mage, rumpa o lår. Är ledsen över att mina muskler jag hade förra året, syns ej. Det är bara fett ju! Detta skapar ilska o ångest över min kropp.

Anyway, det jag ville komma med var att en patient o en behandlare som jag samtalde med, sa till mig att jag bara lurar mig själv o att jag måste ta denna kampen med. Att jag är sjukare än vad jag tror. VIlket jag tycker är fördjävligt att höra. Jag har lixom typ slutat att spy o jag äter bra. Jag anser att de tankar som jag har runt mat o vikt är ganksa vanliga o att jag därför är ganksa "normal" i mina tankar. De menade att jag inte ser som  är friskt eller sjukt o att jag förnekar det. Att jag vill ignorera problemet så att det förvinner av sig självt....Gah, jag hatar att vara missförstådd, men jag tänker att de får väl tro vad de vill, de är så insnöade så att de bara ser det som är kopplat till ätstörningar. Jag vet hur jag känner o vad jag vill. Mamma tyckte samma sak! Så otroligt skönt. Hon tycker att jag ju visst kan äta av det mesta o ganska ordentligt. att jag inte är i närheten så fixerad som jag var för ett år sedan. Och att jag lämnat det bakom mig, att det är samtal jag behöver för att reda ut varför jag inte är glad osv. Så det så...